Ruben Östlunds ”Play”, hade premiär i fredags. I filmen får omvärlden, vuxenvärlden, många chanser att stoppa ett utdraget och förnedrande tonårsrån.

Vid ett tillfälle ber de unga offren personalen på ett kafé att ringa polisen. Personalen säger nej. De ser inte vad som håller på att hända och tycker inte att man ska larma i onödan.

Nästa gång trakasserar rånargänget en man på en spårvagn. Resten av vagnen tittar på, eller snarare tittar bort, och mumlar en tyst bön till tack för att det inte var de själva som utsattes. Den här gången.

Under hela ”Play” vill man som publik trycka på ”stop”. Ställa sig upp i salongen och skrika ”Men gör något, människor! Okej, jag förstår att ni inte ensamma vågar gå emellan – det gör man ogärna när hotfulla tonåringar är inblandade – men prata med varandra, gå ihop några stycken och säg ifrån! Eller ännu hellre: Ring polisen!”

För det finns ju ett samhälle där bakom, det finns en polismakt och ett våldsmonopol som ska skydda människor från våldtäkt, misshandel, rån och trakasserier. Men samhället är en småsömnig vakthund som inte hör och ser allt. Då måste man väcka det. Det måste finnas ett mellanled mellan brott och beivrare, någon som ropar till varning. Det gör det inte i ”Play”. Det gör det sällan i verkligheten heller.

Kvällen före premiären på ”Play” diskuterades civilkurage i Aktuellt. Kristdemokraterna står ensamma om kravet på en lag som tvingar människor att ingripa när någon annan är i fara, en plikt som redan gäller i flera andra länder. Det märkliga med Aktuelltdebatten var att det viktigaste argumentet mot en sådan lag mer eller mindre föll bort: att den kan göra att vittnen inte vågar träda fram eftersom de fruktar att själva bli åtalade för att de inte gripit in.

Det är tveksamt hur mycket en lag skulle hjälpa. Den stora frågan är varför den skulle vara nödvändig. Varför har vi så lätt att titta bort, så svårt att göra det lilla som krävs för att hjälpa en medmänniska i nöd?

I mitten av 1990-talet drabbades staden Billings i Montana, USA, av en serie brott begångna av ett rasistiskt gäng. Gudstjänsterna stördes i en afroamerikansk kyrka, antisemitiskt klotter målades på ett hus och ickevita familjer trakasserades. Det fick staden att mobilisera. Människor gick ut på gatorna, klottret tvättades bort innan färgen hann torka och bänkarna i den afroamerikanska kyrkan var plötsligt fulla av människor som inte tillhörde församlingen men ville visa solidaritet.

Händelserna i Billings gav upphov till rörelsen Not in our town (Inte i vår stad) som nu spritt sig över USA. Tanken är att brottslingarnas framgång hänger på att de får vara i fred, att så få som möjligt ser vad de gör och att de som ser inte vågar göra något åt det. Ju färre vittnen, desto fler brott.

I den senaste månadens rapportering från Rasmusgatan i Malmöområdet Seved tonar bilden fram av en gata där brottsligheten helt tagit över. Knarkförsäljning sker öppet, boende trakasseras, polisen kommer dit och försvinner därifrån varpå allt fortsätter som förut. Vad skulle hända om Malmöborna samlades på gatan och stod kvar? Det handlar inte om medborgargarden, bara om människor som visar sig, som är villiga att vittna, slå larm eller bara finnas på plats. Som säger ”inte i vår stad”.

Kanske skulle civilkuraget kunna spridas från Seved på samma sätt som från Billings, Montana.

Ett tiotal som bryter mot lagen är trots allt svagare än hundra människor som lyder den.