När Uppsala tingsrätt för en tid sedan gav ett antal kvinnor rätt – de hade orättfärdigt fått mindre chans till en utbildningsplats – jublade de. Och med all rätt. De ville bli veterinärer, de hade arbetat hårt för detta, nått goda studieresultat för att sedan se manliga studenter få de eftertraktade studieplatserna. Diskriminering rätt och slätt.
 

Skälen till att Lantbruksuniversitetet, SLU, medvetet handlat på detta sätt var ambitionen att motverka en alldeles för snäv könsfördelning på veterinärutbildningen. Metoden blev då att vid lika meritering gynna det underrepresenterade könet, i det här fallet männen.
Nu är det alltså klarlagt att så får man inte göra i Sverige. Efter århundraden av manlig dominans och hård diskriminering av kvinnor kan det tyckas som senkommen men helt rättvis triumf.
 

Ändå är SLU något viktigt på spåren, nämligen den nya kvinnodominansen i högre utbildning. På förhållandevis kort tid har kvinnorna blivit flertal på nästan alla utbildningar, tekniken är alltjämt en manlig domän. På andra tidigare manliga områden som medicin väger det jämnt, och inom samhällsvetenskap och humaniora är kvinnorna i klar majoritet. Liksom på lärar- och vårdutbildningar. Jag stöder mig här på en rapport från Högskoleverket 2008:20 R ”Kvinnor och män i högskolan”.
 

Den kan sammanfattas annorlunda: svenska pojkar skyggar för högre studier. Redan i skolan tycks pojkarna tappa lusten för studier. Flickor presterar bättre, de bestämmer sig för att fortsätta och gör det också. De tar examen i högre grad än pojkar. Och de påbörjar forskarutbildning i samma grad som pojkar. Bland professorerna håller männen ännu ställningarna med 82 procent.
 

Nu kan man förstås ha uppfattningen att det inte spelar någon roll att män inte studerar vidare, så tänkte man ju om kvinnorna under århundraden. Men för den som menar att begåvning är jämnt spridd bland kvinnor och män och att det är angeläget för hela samhället att begåvning kommer till användning ser läget inte bra ut. Något behöver göras för att få pojkar att gilla skolan – i alla fall så mycket att de vill lära sig mer på universitet och i högskolor.
 

Att låta dem gå före i kön är dock inte att tänka på. Att kvotera in människor i sammanhang där meriter är mätbara accepteras inte, på det finns nu också domstolsutslag. Vi behöver antagligen tänka vidare både om hur skolan fungerar och om hur utbildning värdesätts i vårt samhälle.
 

Jag tar det senare först. Det finns ett givet samband mellan en utbildning och förväntningarna på vad den ska ge. Går det att få bra arbete och goda inkoms­ter utan att lägga alltför mycket tid och kraft på att läsa vidare så väljer man det. Man är i det här fallet just en man. Till de välbetalda, kvalificerade jobb som alltid utförts av män har män mer eller mindre automatiskt tillträde. Ska en kvinna få det, behöver hon dokumentera sina kvalifikationer. En examen ter sig därför viktigare för kvinnor än för män, med en examen har de åtminstone chansen att tävla.
 

En möjlighet att få fler män att studera och ta examen är därför att fler formella krav ställs på dem som anställs. Sannolikare är att kraven på kvalifikationer höjs i en allt hårdare globaliserad konkurrens. I den skulle svenska halvutbildade män komma att stå sig slätt mot indiska tekniker. Dit är det dock långt. Just nu lär emellertid den ekonomiska krisen driva på studielusten.
 

I ett längre perspektiv är pojkarnas bristande studielust ett färskt fenomen. Till för någon generation sedan behärskade männen helt utbildningsväsendet, flickors studieförmåga var i hög grad ifrågasatt. Nu är skolvärlden kvinnodominerad, och pojkarnas resultat sämre.
Det är förstås lockande att spekulera över förlorad prestige (kvinnor=mindre viktigt). Eller handlar det om en miljö som är för litet tävling och klara krav och för mycket sociala relationer? Sådana resonemang övergår lätt i rent flum. Bättre är att konstatera fakta: pojkarna presterar svagare, flickorna starkare.
 

Nu är det alltså pojkarna som behöver stöd. Fler lektioner, mer handledning, tätare kunskapstest – här har den pedagogiska sakkunskapen sannolikt åtskilliga uppslag. Det viktiga är att sakförhållandet erkänns: de könsberoende skillnaderna i skolprestationer.
Ett samhälle som har jämställdhet som en grundprincip kan inte underlåta att göra något. Och detta något måste göras långt innan besvikna kvinnor lottas bort från utbildningar just därför att de är kvinnor.