Inför det förra valet utlovade alliansen en storsatsning på rättsväsendet. Fler brott skulle klaras upp. Tryggheten skulle stärkas genom att antalet poliser utökades till 20 000.
Under våren har dessa stolta ambitioner utvärderats av Riksrevisionen,  Justitieombudsmannen och Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Vad dessa offentliga granskningsorgan visar – oberoende av varandra – är att den svenska rättsstaten har allvarliga brister och att dessa förstärkts under de borgerligas tid vid makten. Den tunga kritiken riktas i huvudsak mot polisen – den del av rättskedjan som regeringen investerat mest pengar och politisk prestige i.

I maj presenterade Riksrevisionen en rapport om så kallade mängdbrott, som omfattar alltifrån stöld, bedrägeri, trafikbrott och skadegörelse till misshandel. Dessa ärenden utgör 88 procent av alla anmälningar till polisen. Riksrevisionens slutsatser är entydiga. Man konstaterar att det råder ”en bred enighet hela vägen från regeringen, via Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndighetens ledning till polismyndigheter och åklagarkamrar” att hanteringen av mängdbrott är för långsam och att alltför få fall prövas i domstol. Alla är med andra ord överens om att den grundläggande brottsbekämpningen inte fungerar. De regionala skillnaderna i effektivitet är omfattande. För polisen i Dalarna tog det förra året i genomsnitt 184 dagar att slutföra ett misshandelsärende, medan polisen i Blekinge behövde 80 dagar för samma uppgift. I Västerbotten dröjde det i genomsnitt 172 dagar att bli klar med ett fall av skadegörelse, medan motsvarande problem tog 55 dagar att klara av i Västra Götaland.

Dessa skillnader kan inte förklaras med att misshandelsbrotten är mer komplicerade i Dalarna än i Blekinge eller att skadegörelse är mer besvärligt i Västerbotten än i Västra Götaland eller att delar av polisen har mer resurser än andra. Skillnaderna beror på hur man arbetar – och för vissa polismyndigheter är resultaten ett genant underbetyg.
Inte heller går de mer ”framgångsrika” polislänen fria från kritik. Att döma av Justitieombudsmannens återkommande granskningar är väntetider ett nationellt problem som präglar hela polisorganisationen.

Detta misslyckande innebär att basala krav på rättssäkerhet nonchaleras. Såväl brottsoffer som misstänkta kränks medan polisen försöker arbeta sig igenom sina pappershögar.
Den systematiska senfärdigheten får dessutom till följd att många domstolsförhandlingar rörande mängdbrott måste ställas in eftersom kontaktuppgifterna till misstänkta ofta hunnit bli inaktuella när ärendet till slut når fram till tingsrätten. Problemen hos polisen fortplantar sig genom hela rättskedjan.

Till och med brott med unga gärningsmän mellan 15 och 17 år – som pekats ut som särskilt prioriterade av regeringen – drabbas av ständiga förseningar. På senare år har även själva lagföringen minskat, det vill säga andelen åtal som väcks är mindre. Regeringens tal om tidiga och tydliga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten saknar helt förankring i verkligheten. Rättsväsendets tillkortakommanden kan inte förklaras med bristande resurser eller för få poliser. Om man i stället ska ange tre alternativa förklaringar blir det dessa:

1) Kulturen inom polisen. Studier visar att unga poliser ofta förlorar sin motivation redan efter en kort tid i yrket. De upptäcker att egna initiativ och tidskrävande förebyggande åtgärder inte premieras. Av Jerzy Sarneckis aktuella ESO-rapport framgår också att polisens arbetsmetoder sällan utgår från vetenskap och beprövad erfarenhet. Framgångsexempel på lokal nivå sprids inte över länsgränserna. De utvärderingar som genomförs har ofta en överdriven betoning av kvantitativa mål – som antalet utandningsprov i trafiken – på bekostnad av systematiska genomgångar av verksamhetens resultat.

2) Bristande organisation. Rikspolischefen är en man utan vapen och förmåga att styra sin jätteapparat. Länspolismästarna tillsätts av regeringen och svarar inför lokala polisstyrelser. Det spretiga och länsuppdelade ansvaret för brottsbekämpningen gör att ingen kan ta ett helhets­ansvar. Inom polisen finns också alldeles för få civila utredare med bakgrund som ekonomer, ingenjörer och jurister. De skulle kunna bidra med andra erfarenheter och referensramar än dem som ges på polishögskolan, men polisens skråtänkande håller dem utanför.

3) Negativ politisk styrning. Den oheliga alliansen mellan polisfacket och Moderaterna har bidragit till destruktiva politiska mål som det om 20 000 poliser. I stället för att anlägga ett helhetsperspektiv på brottsbekämpningen – som även omfattar domstolar och åklagare – har regeringen valt att detaljstyra anställningsförhållandena inom en del av rättskedjan. Det har skett till priset av att civilanställda sagts upp och att polisens utredningsarbete nedprioriterats.

Nästan alla dessa problem har byggts upp under en längre tid, långt innan Beatrice Ask (M) blev justitieminister. Men de har inte kommit närmare en lösning under hennes tid vid makten, snarare tvärtom. Om det finns ett politiskt område där regeringen flagrant misslyckats så är det detta.