Förra året gjorde trafikpolisen i Stockholm regelmässigt alkoholkontroller i rusningstid. Jag har aldrig ombetts att blåsa så många gånger under de år jag haft körkort. Vid nästan varje tillfälle utfördes testerna vid 17-tiden på antingen Norr Mälarstrand eller Barnhusbron.
Om syftet var att stoppa alkoholpåverkade så var varken plats eller tid särskilt väl valda. De som kör till och från jobbet är sällan onyktra. Det är betydligt mer effektivt att göra proven där fylleri är ett välkänt problem, som när en stor färja anländer, eller vid ett Systembolag, eller kvällstid på fredag och lördag.
Så varför ställde sig patrullerna vid högtrafikerade genomfartsleder? Skälet var att de ville maximera antalet ”blås”. Varje år ska det i Sverige utföras 2,2 miljoner utandningstester.
Hur polisen kommit fram till just detta mål är höljt i dunkel, enligt en mycket kritisk granskning som bland andra forskaren Stefan Holgersson genomfört. Något underlag tycks inte existera, annat än att Vägverket i samband med ett regeringsuppdrag föreslog minst två miljoner.
För den enskilde polismannen är signalen solklar. Kvantitet är det som räknas när jobbet bedöms, inte kvalitet. Genom att verka i rusningstrafik slår dessutom poliserna två flugor i en smäll: de hinner genomföra massor av tester utan att fördröjas av alltför många rattonyktra som måste stoppas och tas om hand.
Att polisen lider av en svårartad kvantitetssjuka bekräftades i veckan när DN rapporterade om en skrivelse som rikspolischefen Bengt Svenson skickat till polisstyrelsen i Stockholm. Svenson är bekymrad över att utandningsproven i länet minskat med 17 procent under årets fyra första månader jämfört med året innan. Det är politikerna i huvudstaden som på eget bevåg halverat myndighetens mål, vilket saboterar den nationella statistiken.
Rikspolischefen är upprörd. Han ser alkotester som avskräckande och vill därför blåsa upp antalet. Men Bengt Svenson tycks ha missat att upprepade kontroller vid samma plats och tid knappast ökar rädslan för att åka fast. Snarare minskar tilltron till polisens arbete.
Kanske är det orättvist att hänga rikspolischefen för lekstugan kring utandningsproven. Han verkar trots allt i en politisk miljö där det oftare talas om volymer än om verksamhetens innehåll. Regering och riksdag har under lång tid premierat det tydligt mätbara på bekostnad av preventiva och trygghetsskapande insatser, som är svåra att sätta siffror på. Alkotesten är bara ett symtom på en större sjuka.
Ta regeringens viktigaste mål för rättsväsendet under mandatperioden – att öka antalet poliser till 20 000, varav hälften ska jobba i yttre tjänst. Finns det något annat politiskt område där verksamheten utgår från mängden anställda? Och på vilka övriga fält bestämmer regeringen att hälften av medarbetarna ska ägna sig åt en viss uppgift?
Socialminister Hägglund utfärdar inte direktiv om hur många läkare som ska arbeta i Sverige eller hur stor andel av dessa som ska operera höftleder. Förvisso skulle skolminister Björklund kanske önska att han fick bestämma både över antalet lärare och vad dessa gör under lunchpauserna. Men han avhåller sig från det. Inte heller ger arbetsmarknadsminister Littorin instruktioner om hur många som ska bemanna landets arbetsförmedlingar.
Men på rättsområdet anser sig justitieminister Beatrice Ask vara lämpad att fastställa mängden poliser. Detta sker utan någon egentlig analys av behoven
eller hur befintliga resurser används.
Denna planekonomiska styrning för närmast tankarna till biståndspolitikens tidigare fixering vid att skänka en procent av Sveriges BNP. Biståndsminister Gunilla Carlsson har bättre än de flesta vittnat om vilka förödande effekter detta tänkande fått i praktiken.
Enprocentsmålet har försenat en seriös diskussion om utvecklingen i den fattigare delen av världen. I debatten har det i stället dividerats om procentsatser.
Fixeringen vid exakta nivåer har också skapat en kultur där man gärna betalar utan att ställa krav. Skattemiljarder har skickats ut i världen oavsett hur situationen på marken sett ut.
Dessutom har intresset för volymer bidragit till att fokus på intern kontroll och uppföljning varit mycket svag, enligt Gunilla Carlsson.
Det är slående hur likartade polisens problem är. Den politiska debatten handlar om enkla saker som går att räkna, som alkotester, anmälda brott och anställda. Betecknande nog har det inte på åratal gjorts någon heltäckande genomlysning av organisationen.
Är verksamheten kostnadseffektiv? Används rätt metoder i brottsbekämpningen? Och hur klokt är det att alla nya poliser måste passera Polishögskolan?
Alltför ofta ses arbetet isolerat, som om det inte ingick i den större rättskedjan. När målet om 20 000 anställda poliser ska genomföras ges inte motsvarande extramedel till åklagare, domstolar och kriminalvård, trots att arbetsbördan automatiskt ökar i alla led.
Volymkraven bidrar inte bara till ineffektivitet och skeva drivkrafter. De demoraliserar också medarbetarna, vilket åtskilliga som sysslar med alkotest kan berätta om. Målen skapar också problematiska incitament för politiker, något som biståndsminister Gunilla Carlsson i ett tal beskrivit så här:
”Att vara den minister som lovar X miljarder till en viss satsning är, som vi alla vet, ett enkelt sätt att visa politisk handlingskraft. Att följa upp hur medel används är däremot svårt, otacksamt och inte någon säker genväg till braskande rubriker.”
Hur vore det om justitieminister Ask bokade in ett samtal med regeringskollegan Carlsson?