Sverigedemokraterna har haft flest avhopp från kommunfullmäktige, 37 procent. I en del fall är orsaken att ledamoten har blivit hotad i telefon och brev eller fått sitt hem nedklottrat. Det är bedrövligt. Av den anledningen ska ingen behöva ge upp.
Men i de flesta fall är skälen oskyldiga. Medlemmar som trott sig fylla ut en lista har blivit valda, sedan räcker inte tiden eller kroknar man av brist på inflytande. Unga politiker flyttar för studier, kärlek eller jobb.
Så är det också för KD, V och MP där hoppfrekvensen ligger omkring var fjärde. De äldre och större partierna har möjlighet att skola in nybörjare i lugn och ro. Där finns rutinerade rävar som biter sig kvar. Om inte i det egna partiet så i ett annat.
Medan unga hoppar av hoppar gamla över. Förra veckan gjorde den mest symboliske gamle S-pampen av alla – öster om Göteborg i alla fall – slag i saken. Kenneth Westberg, kommunalråd i Timrå 1983–98, kandiderar nu för Moderaterna till fullmäktige. I Sundsvall står Habib Effati som femma på Moderaternas fullmäktigelista i höst. Han var tidigare gruppledare för Vänsterpartiet.
Det nya arbetarpartiet har uppenbarligen en viss lockelse.
Bytestrafiken är inte enkelriktad. I Kalmar siktar S på två kommunalrådsposter i höst också, en av dem ska då gå till Anette Lingmerth. Hösten 1998 hette hon Brändewall och valdes in för M. I Sundbyberg blev det majoritetsskifte 2007 sedan Michael Spira och Arne Wijkman gått över till Socialdemokraterna. Spira är i höst nia på S-listan.
Av detta kan man sluta sig till att det är så trångt i mitten att blockbyte inte är omöjligt. Och att det är så roligt att vara förtroendevald att det är värt att dra på sig forna kamraters vrede.
Det ska finnas bytesrätt i politiken också för politiker. Men den som sitter kvar i en församling trots att den bytt parti visar inte väljarna respekt. I Sverige röstar vi på parti. Några få är personvalda, men då är det för sitt parti. Då kan man sitta kvar som vilde. Men ett byte kräver karenstid för att vara schyst.