Politiker, såväl alla tusentals människor som utför sin förtroendeuppdrag på fritiden som de heltidsarvoderade, har genom tiderna haft en kluven inställning till politikens värde.
I mina yngre dagar visade det sig tydligt i dagstidningarnas dödsrunor. Man kunde läsa att lärarinnan Johansson varit en varm och duglig yrkeskvinna och mor, och inte bara det. Hon var aktiv i Röda kors-kretsen och gjorde förtjänstfulla insatser i barnavårdsnämnden under 21 år. Men ingenstans stod det vilket parti hon representerade.
Förtroendeuppdrag var fint, det var att göra en insats för demokratin. Men partier stod för något fult; intriger, maktkamper och annat otyg. Alltså nämndes mycket sällan partitillhörigheten i runorna. Den döda skulle slippa besudlas.
Så är det inte längre. Det är som om politikerna slutat skämmas, åtminstone när gärningen är gjord. Och det är utmärkt.
Konstigt nog finns skammen kvar. Men den har ändrat skepnad. Dagens uttryck är att det i många fall inte går att utläsa vilka partier som styr en kommun genom att gå till hemsidan.
Stockholm meddelar direkt under fliken politik att det är M+FP+KD som regerar. Det går att lista ut att S+V+MP styr i Malmö eftersom det står att kommunalråden från de partierna har beredningsansvar medan kommunalråden för M, FP och SD inte har det. Vilka partier som har makten i Göteborg går inte att förstå av hemsidan, men det är S+MP.
Uppsala berättar heller inte vem som styr (de borgerliga). Finspång ger däremot tydlig information, med tanke på att koalitionen består av de borgerliga och Vänsterpartiet är det nödvändigt. Den kombon listar man inte ut i första taget. Men C+S+KD-styret i Falköping hålls hemligt på nätet.
Människor är politiskt engagerade för att de vill få makt att förändra, vägen går genom partierna. Att ha makten är inget att skämmas för, tvärtom. Partierna måste gaska upp sig och inte gömma undan, eller helt glömma, att berätta om maktförhållandena.