Europas populistiska partier försöker utnyttja förvirringen efter förra veckans EU-toppmöte. Insikten om krisens allvar kan förhoppningsvis bli en motverkande kraft.
En vecka efter det dramatiska toppmötet i Bryssel är det politiska läget i Europa rörigare än på länge.
Syftet med Angela Merkels och Nicolas Sarkozys plan var att skapa lugn och ro och därmed rädda euron. I många länder har finanspakten i stället lett till att det gungar under regeringschefernas fötter.
Nederländerna är ett tydligt exempel. Mark Ruttes högerliberala minoritetsregering får stöd av populistiska och främlingsfientliga Geert Wilders parti i många frågor, men inte när det handlar om EU och utrikespolitiken. Där är regeringen i stället beroende av Socialdemokraterna.
Efter toppmötet har Geert Wilders som vanligt hetsat mot allt vad EU och euron heter. ”Inte en cent till EU”, är parollen och Wilders kräver att en folkomröstning ska avgöra om Nederländerna ska gå med i den nya finanspakten.
De nederländska Socialdemokraterna tvekar också.
Partiet anser att överenskommelsen innebär ett så stort ingrepp i det nationella självbestämmandet att det kan behövas nyval. Hur det blir är i skrivande stund inte klart, men EU:s finanspakt skulle debatteras i det nederländska parlamentet i går kväll och det blev säkert en livlig tillställning.
Samma mönster går igen i flera länder.
Populistiska, EU-kritiska och främlingsfientliga partierna dundrar på. Andra oppositionspartier utnyttjar också kritiken för att flytta fram sina positioner. Regeringspartierna värjer sig, hittills utan större framgång.
I Italien demonstrerar främlingsfientliga Lega Nord mot landets nya regeringschef Mario Monti som sluter upp bakom finanspakten.
I Ungern gynnas högerextrema Jobbik, som fick hela 24 procent i en opinionsundersökning som publicerades häromdagen.
I Frankrike dömer Nationella frontens Marine Le Pen ut eurosamarbetet och upprepar ”vad var det jag sa” så ofta hon kan. Och Socialistpartiets François Hollande lovar att pakten ska omförhandlas om han väljs till Frankrikes president i maj nästa år.
Också i Danmark vrider sig regeringspartierna som plågade maskar.
Socialdemokraternas Helle Torning-Schmidt ställde sig bakom beslutet i Bryssel, men måste ha koalitionsregeringen bakom sig och folketingets stöd för att gå med. Men Socialistisk folkeparti, vars ordförande Villy Søvndal är Danmarks utrikesminister, vill inte.
I vårt grannland Finland är läget lika svajigt. Sannfinländarnas Timo Soini uppviglar förstås mot uppgörelsen.
Soini står utanför regeringen, men har lyckats förändra grundtonen i den finländska EU-debatten. Också landets finansminister, Socialdemokraternas ordförande Jutta Urpilainen, är kritisk. Hon vill inte att Finland ska släppa vetorätten över beslut som rör utbetalningar ur EU:s permanenta räddningsfond, trots att Socialdemokraternas tidigare statsminister Paavo Lipponen varnar för följderna av ett finländskt nej.
Hur ska detta sluta? Det är förstås omöjligt att veta.
Finanspakten förtjänar utan tvivel kritik. Det juridiska trasslet är besvärande, liksom bristen på åtgärder som kan dämpa den akuta krisen. Att Angela Merkel och Nicolas Sarkozy lyckades driva igenom denna bristfälligt förberedda pakt säger en del om hur illa EU:s beslutsmaskineri fungerar just nu.
Om euron ska överleva krävs mer. Därför borde Sverige och andra länder delta i förhandlingarna om hur pakten kan förbättras.
Att populisterna i Europa använder invändningarna som en surfingbräda i opinionen är också en tankeställare. På kort sikt kan dessa partier säkert få ännu fler anhängare.
Ändå finns det förhoppningsvis en gräns för hur framgångsrika de kan bli. Populister eftersträvar det kaos som skulle uppstå om euron kollapsar och EU bryter samman. Men de flesta väljare vet att de inte gynnas av en riktigt allvarlig kris, utan tvärtom får betala priset för det som då kan hända.
Läget i Europa ställer höga krav på ansvarstagande politiker. De måste lyssna på och ta hänsyn till berättigad kritik, men samtidigt ha styrfart i politiken och försöka hålla ihop euron och det europeiska samarbetet. Sannerligen ingen lätt uppgift – men ovanligt viktig.