I början av 90-talet drabbades Sverige av en svår ekonomisk kris. Räntorna steg kraftigt och fastighetsmarknaden kraschade. På några få år föll sysselsättningen med nära 600.000 – en unik och allvarlig utslagning på svensk arbetsmarknad.
Det krävs ingen djupare analys för att förstå att detta påverkade den ekonomiska utsattheten i samhället. I absoluta tal steg antalet fattiga under de fem följande åren, enligt Finansdepartementet. Beroendet av socialbidrag och andra stödsystem ökade markant.
Men om man i stället utgår från det relativa fattigdomsbegrepp som brukar florera i den svenska debatten, och som Rädda barnen ständigt citerar i sin aktuella kampanj för att uppmärksamma barnfattigdomen, blir resultatet bisarrt nog det omvända: fattigdomen minskade under de värsta krisåren 1991–1995!
Förklaringen till detta verklighetsfrånvända resultat är det relativa fattigdomsbegreppet. Det är ett jämförelsemått, inte en mätare av ekonomisk standard. Det visar hur en grupp i samhället – de som har mindre än 60 procent av medianinkomsten – står sig ekonomiskt i förhållande till andra.
I början av 90-talet fick de flesta i Sverige det sämre, även de som definierades som relativt fattiga. Men eftersom klyftan mellan denna grupp och övriga minskade framstod det i statistiken som att fattigdomen reducerades.
Med samma logik som Rädda barnen tillämpar i dag hade man 1994 kunnat skicka ut ett pressmeddelande med rubriken: ”Barnfattigdomen avtar successivt”.
Vad detta exempel visar är hur missvisande etablerade statistiska mått kan vara – och vilka följder de riskerar att få för den offentliga debatten.
Det senaste halvåret har barnfattigdomen seglat upp som en politisk fråga, efter att Socialdemokraternas nye ledare Håkan Juholt hakat på Rädda barnens larmrapporter. Men diskussionen utgår från ett relativt fattigdomsbegrepp, som om Sverige hade stötande stora klyftor. I verkligheten har Sverige fortfarande en mycket jämn inkomstfördelning som utmärker sig i ett internationellt perspektiv. Bara Danmark har lägre skillnader.
Inte heller framkommer det att barnfattigdomen i absoluta tal har halverats mellan toppåret 1997 och 2008 – från cirka 22 till 11 procent av alla barn.
Sant är att fattigdomen absolut sett ökade med 0,6 procentenheter under det senast undersökta året. Men det hänger samman med finanskrisen, ökningen av arbetslösheten och de senaste årens flyktinginvandring.
Den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden bröts hösten 2009, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning. När sysselsättningen nu stiger kraftigt –
120.000 individer sedan april 2010 – minskar också antalet som lever på socialbidrag eller andra offentliga stöd.
Det betyder inte att problemet med ekonomiskt utsatta barnfamiljer försvunnit eller att man bör bortse från det. Men utan ett korrekt faktaunderlag och en nyanserad beskrivning av orsaker och verkan blir det omöjligt att diskutera frågan seriöst.
Om Rädda barnen vill vara en organisation som uppfattas som partipolitiskt neutral måste man bestämma sig. Handlar barnfattigdom om verklig ekonomisk utsatthet eller ideologisk indignation över att de som arbetar får behålla mer av sin inkomst tack vare regeringens jobbskatteavdrag? Är en ekonomisk klyfta per definition orättfärdig, oavsett vad den har sin grund i? Ska högre utbildning inte leda till högre lön?
Rädda barnens utredare Tapio Salonen har i flera intervjuer hävdat att det ”kostar 15 miljarder kronor” att avskaffa barnfattigdomen – enligt honom samma prislapp som regeringens förslag till ett femte jobbskatteavdrag.
Så kan naturligtvis en professor argumentera som gång på gång ger intryck av att lösningen på ekonomisk utsatthet är att stat och kommun skriver ut en check på 15 miljarder till de berörda. Med samma skruvade logik kan även arbetslösheten, bostadsbristen och hemlösheten avskaffas i en handvändning – bara de hjärtlösa vill något annat.
Alternativet till denna demagogi är inte att blunda för social utsatthet, utan att diskutera vad som betyder mest för dem som har det sämst.
Under den förra S-regeringen publicerade Finansdepartementet en bilaga till budgeten 2005 om målet att halvera socialbidragsberoendet i Sverige. Den enskilt viktigaste faktorn som pekas ut för att nå dit är att sysselsättningen ökar, särskilt bland utrikes födda, ungdomar och ensamstående kvinnor med barn. Så här lät analysen när Socialdemokraterna hade ansvar för Finansdepartementet:
”Socialbidragstagandet ska minska genom att alla individer i arbetsför ålder ges möjlighet till arbete och egen försörjning… Ett omfattande bidragsberoende, av socialbidrag likväl som av andra offentliga ersättningar, innebär för många stora begränsningar i möjligheterna att påverka sin egen livssituation.”
Om detta borde de flesta kunna vara överens. Den svåra frågan är hur man minskar hindren till arbetsmarknaden – det som ekonomer kallar för marginaleffekter – så att det alltid lönar sig bättre att arbeta än att leva på socialbidrag.
Stödsystemen ska garantera en rimlig levnadsstandard. Samtidigt får övergången till arbete inte bli en förlustaffär, vilket den fortfarande ofta är i familjer med många barn. Inlåsningen i bidragsberoende blir närmast total.
Att få den offentliga debatten att handla om sådana komplicerade avvägningar är svårt. Saken underlättas inte av dem som cyniskt utnyttjar barn för att komma åt politiska motståndare.
twitter.com/pwolodarski