Skuldkrisen tvingade till slut i väg även Portugal till EU:s och IMF:s räddningsfond. Samtidigt krymper BNP, arbetslösheten är skyhög och budgetmålen missas. De regerande socialisterna borde ha alla odds emot sig, men det är märkligt jämnt i opinionen inför söndagens nyval.
Villkoret för nödlånet på 78 miljarder euro är ett åtstramningspaket som ska få ned budgetunderskottet från 9 procent 2010 till 3 procent 2013. Den stora valfrågan är hur det ska genomföras. Socialistpartiet skräms med att borgerliga PSD driver en ”radikal högerpolitik”, och en del väljare tror säkert att plågan blir lindrigare om premiärminister José Sócrates får fortsätta.
Fast det borde den inte bli. Portugals vedermödor beror på decennier av försummelser, under regeringar av olika färg. Att vänta med nödvändigheter är en usel idé.
Sócrates meritlista är inget vidare. Han dröjde med att erkänna krisens allvar, höjde sedan skatter i stället för att minska statsutgifter och använde en pensionsfond för att putsa budgetsiffrorna. Först i den nya EU/IMF-planen dyker verkliga strukturreformer upp.
Behovet går inte att förneka. Portugal hade inga bubblor, huvudproblemet var klen tillväxt och produktivitet. Euron gav låga räntor, men ingen skärpning. Textilindustrin slogs ut av Asien, de ersättningsinvesteringar man hoppats på gick till Östeuropa. Och Portugal var redan 2001 det första EU-land som bröt mot budgetreglerna i stabilitetspakten.
Arbetsmarknaden är tudelad, fast anställda skyddas av lagar som gör uppsägningar dyra. Det har nu både socialister och PSD lovat städa bort. Portugals 4.500 kommuner ska slås ihop till betydligt färre, och 175.000 tjänstemän försvinna på köpet. Löner fryses, pensioner sänks, statliga tillgångar säljs, momsen höjs. PSD vill dessutom sänka arbetsgivaravgifter så att det blir billigare att anställa.
Det är tveksamt om Sócrates socialister klarar att leda en hälsokur som facket vill slippa. PSD:s Pedro Passos Coelho är oprövad som krisgeneral.
Tillväxt är svaret, men reformer tar tid även när de fungerar. Frågan är om Portugals politiker har förmågan att göra vad de borde ha gjort för längesedan.