Maktbalans: Regeringschefernas roll stärks i EU.
I går tog Belgien över det rullande ordförandeskapet i EU. Samtidigt pågår regeringsförhandlingar i Bryssel som verkar vara ovanligt komplicerade, också med belgiska mått mätt. Det är svårt att förstå hur flamländska separatister ska kunna leda det federala landet. Men för en utomstående är den belgiska politiken ofta outgrundlig. Det kanske blir en kompromiss, ännu en gång.
Fram till dess kommer en expeditionsministär med Yves Leterme i spetsen att leda ordförandeskapet. Leterme är känd för att kunna ställa till med bråk och verkar oroväckande lycklig över att han får ta hand om EU också.
Får han problem kan han ringa Herman. Europeiska rådets ordförande, Herman Van Rompuy, var Belgiens premiärminister fram till december förra året. Då valdes han till EU:s nye president, som ämbetet inte helt korrekt men ändå med visst fog ofta kallas. Rompuy har redan förklarat sig vara beredd att rycka in om Belgien behöver hjälp.
Det kommande halvåret kommer därmed att förstärka unionens förändrade maktbalans. Herman Van Rompuy får mer att säga till om, Europeiska rådet stärks och det rullande ordförandeskapet försvagas ytterligare. Europeiska rådet är det formella namnet på EU:s toppmöten, och stats- och regeringschefernas träffar har blivit ett allt tydligare politiskt centrum i EU.
Samtidigt stärks regeringscheferna, också i medlemsländerna. Det pågår en ”presidentialisering” i hela Europa, skriver de svenska statsvetarna Jonas Tallberg och Karl Magnus Johansson i en intressant artikel i tidskriften West European Politics.
Det beror delvis på EU. Tallberg och Johansson anser att Europeiska rådets utveckling är en viktig förklaring till att Fredrik Reinfeldt och andra stats- och premiärministrar spelar en mer central politisk roll i sina respektive hemländer. Beslutsprocesserna har anpassats till EU:s återkommande toppmöten. Regeringscheferna har utrustats med makt och möjlighet att delta i de hemliga förhandlingarna. De har därmed fått en större politisk plattform, också nationellt.
Sveriges utveckling tas upp som ett belysande exempel. När Sverige blev EU-medlem 1995 hade statsministerns kansli 49 anställda. 2007 arbetade 132 tjänstemän i Statsrådsberedningen, vilket innebär en tillväxt med 170 procent. Den huvudsakliga förklaringen till expansionen är att samordningen av Sveriges positioner i EU har flyttat från UD till Rosenbad. Det skedde 2005, under Göran Perssons tid som statsminister. Det var en reform som utrikesminister Anna Lindh motsatte sig, men som Laila Freivalds fick acceptera.
Förändringen har bestått – och förstärkts. Det är Fredrik Reinfeldt, inte Carl Bildt, Birgitta Ohlsson eller någon annan minister, som för Sveriges talan i de viktigaste förhandlingarna i EU. Under alliansregeringen har Statsrådsberedningen dessutom fått en ännu starkare position, anser forskarna. Att Europaministern ingår i statsministerns kansli understryker att den förändrade maktbalansen är ”strukturell”.
Det som hänt är delvis nödvändigt. Fredrik Reinfeldt behöver hjälp för att Sverige ska kunna vara en väl fungerande medlem i EU. Men den alltmer presidentlika svenska statsministerns makt skulle behöva balanseras.
Riksdagen och EU-nämnden har inte hängt med. Trots flera reformer som syftat till att dra in riksdagens ledamöter i behandlingen har regeringen och statsministern fortfarande ett fullkomligt förkrossande övertag. Samråden i EU-nämnden är ganska sömniga tillställningar. Det har blivit form, något som måste göras, utan innehåll. Men den folkvalda, lagstiftande församlingen borde vara mer än ett transportkompani för statsministern i EU.