Varför föll Sovjetunionen? I vår del av världen är detta främst en fråga för historiker. I Ryssland och Kina däremot är den ännu starkt laddad.
Ryssarna, som ledde en supermakt, har degraderats till en andra rangens nation. Men ambitionen att åter bli stark lever. För det kinesiska Kommunistpartiet är Sovjetunionen det avskräckande exemplet på hur ett imperium kunde lägga krokben för sig självt.
Vid ett seminarium i fredags om journalistik och demokrati i Stockholm, arrangerat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, deltog bland andra forskare och journalister från Ryssland och Kina. Arkady Ostrovsky, som är chef för The Economists Moskvaredaktion, hade ett tydligt svar på varför Sovjetunionens kollapsade: Det berodde på pressfriheten.
Fram till Stalins död hade makten vilat på lögn och repression. Därefter blev repressionen mer begränsad och riktad mot mindre grupper av oppositionella. Men lögnen bestod.
När Michail Gorbatjov under 1980-talets andra halva försökte vitalisera det kommunistiska systemet var tanken att större öppenhet skulle få intelligentian att sluta upp bakom Kommunistpartiets reformprojekt. Inledningsvis var öppenheten partiell och omfattade bara vissa publikationer utan bred spridning. Men Gorbatjov lyckades inte behålla intelligentians stöd, och i och med att lögnerna öppet exponerades undergrävdes Kommunistpartiets maktmonopol.
Kina valde en annan väg i och med att demonstrationerna på Himmelska fridens torg krossades med våld 1989. Men även om pressens frihet i dagens Kina är mycket mer begränsad än den var under Sovjetunionens sista tid av glas-nost är Kommunistpartiets kontroll inte total.
Haiyan Wang, som leder projektet ”Reporting China” och är verksam i Hongkong, beskrev vid seminariet hur journalistiken i Kina skapas i ett spänningsfält mellan förbjudet, tillåtet och förhandlat. Var gränserna går mellan det som kan skrivas och det förbjudna kan förändras över en natt.
Kina har valt en annan väg än Sovjetunionen, börjat med ekonomiska reformer och först därefter lättat lite på kontrollen över pressen. Dilemmat är ändå detsamma: Är ekonomisk utveckling i längden förenlig med slutenhet?