Signerat

Priset för vår söta synd

Kolumnen – Jenny Jewert.

Billigt socker, fel kostråd och ett belönings­system som bygger på snabba kolhydrater göder folkhälsoproblemen.

Påsken är sockrets högtid. Axelhöga travar av omsorgsfullt staplade godislådor trängs i livsmedelsaffärernas snaskkvarter. Ingen kan ha missat de årligen återkommande rubrikerna. Svensken äter mest godis i världen. Vi tycks älska att frossa i detta tecken på dålig självbehärskning, som ett slags offentlig avbön för vår söta synd. 14 kilo per person och år. Om New Yorks borgmästare Michael Bloomberg hade haft Stockholm under sina vingars beskydd skulle han inte tveka en sekund om att införa styrmedel för att balansera det faktum att godispriset har halverats de senaste 30 åren.

Med ett barn i familjen som nyligen insjuknat i diabetes är det lätt att sympatisera med Bloombergs iver i folkhälsoarbetet. Det är också enkelt att skynda förbi alla dragerade ägg, påskskum och chokladharar.

Till alla som däremot blir stående med fingrarna i godisaskarna finns en receptfri dunderkur: boken ”Ett sötare blod – om hälsoeffekterna av ett sekel med socker” av Ann Fernholm. Den är i paritet med Isabella Lövins bok om överfisket, vad gäller att med lätt hand borra sig in i ett komplext kunskapsområde.

Uppgiften må vara tacksam – socker/fett-debatten är infekterad och engagerar alla som är intresserade av hälsa – men är knappast enkel. Det krävs en journalist som disputerat i molekylär bioteknik för att sakligt guida läsaren från matvanor till molekylnivå.

För dietister och sjukvårdspersonalen på landets diabetesmottagningar borde boken vara obligatorisk läsning. Deras kostråd placeras i en samhällelig och vetenskaplig kontext. Den historiska exposén över vilka studier som ledde till vilka slutsatser, och var det möjligen gick snett, ger en intressant inblick i vetenskapen som de tillfälliga sanningarnas evigt oavslutade projekt. Vetenskaplig kunskapsuppbyggnad är en i bästa fall självkorrigerande process, och förmodligen är man inne i en plågsam korrigering just nu. Därav det besvärade tonläget i kostdebatten.

I korthet: Vården har under lång tid rekommenderat diabetiker att fylla drygt halva kaloribehovet med kolhydrater. Kolhydraterna omvandlas i kroppen till socker, och är det ämne som diabetiker har problem att reglera. När så fler och fler patienter med åldersdiabetes (diabetes typ 2) själva började skruva ner intaget av kolhydrater och kom till mottagningarna med jämnare och lägre blodsocker, bra blodfetter, slankare och piggare, möttes många med skepsis eller ointresse.

Denna tondövhet inför patienternas erfarenhet blev en katalysator för det kunskapsutbyte som numera flödar i sociala medier. Recept, blodsockervärden och allmäntillstånd delas öppenhjärtigt. Ju lägre i tak på mottagningarna för diabetes, desto livligare på nätet.

Om åldersdiabetikerna var gerilla­rörelsen som – tillsammans med nya analyser av kunskapsläget – fick Socialstyrelsen att år 2011 åtminstone acceptera dieter med lägre kolhydratinnehåll, börjar nu patienter med så kallad barndiabetes (diabetes typ 1) följa i deras bloggande fotspår.

Diabetes typ 1, som även kan drabba vuxna, är en mycket allvarligare sjukdom än åldersdiabetes. Det egna immunförsvaret löper amok och förmågan att producera det livsviktiga hormonet insulin upphör.

Typ 1-diabetiker kan aldrig slippa insulinsprutor, men många vittnar om bättre blodsockerkontroll och mindre insulinbehov vid lågt kolhydratintag. Det finns till och med elitidrottare som genomfört triathlon och andra extrema kraftansträngningar på LCHF-kost. Där­emot finns knappast någon erfarenhet av hur barn med diabetes reagerar på kraftigt minskat intag av kolhydrater. Än.

I kostrekommendationen till mitt diabetessjuka barn finns ett stort nyckelhål på första sidan. Det paradoxala är att om man följer nyckelhålsmärkningen i mejeridisken får man i sig mer socker än om man väljer en lika kaloririk, men fetare variant. I många lättprodukter är nämligen fettet ersatt med stärkelse, som omvandlas till socker i kroppen.

Det är ett av de felsteg som Fernholm kritiserar i sin bok. I stället för att byta ut mättat fett mot fleromättat, har vi bytt ut fett mot kolhydrater. Hon sammanfattar också sockrets dåliga effekt på en lång rad andra sjukdomar. Cancertumörer växer snabbare hos patienter med högt blodsocker. Risken för demens ökar med högt blodsocker. De som har problem med blodsockret när de insjuknar i hjärt-kärlsjukdomar löper större risk att snabbt avlida. Listan kan göras längre.

Sedan trettiotalet har konsumtionen av socker ökat med tio kilo per person och år. Det är konstant sockerfest. Som diabetikermorsa blir man extremt medveten om alla extra festligheter i barnens tillvaro. I skrivande stund ringer de från skolan: ”Det blev smet över från våffeldagen, så det blir våfflor till mellis igen”. Andra dagar: fettisdagen, kanelbullens dag, alla hjärtans dag med geléhjärtan. En i personalen ska sluta: glass. Trivseldag: äppelkaka med vaniljsås. Roliga timmen: fikabröd. Baka på fritids. Oboy till mellanmål.

Lägg till detta de flesta familjers fredagsmys, lördagsgodis, släktträffar, barnkalas och en kost med mycket kolhydratrika flingor, pasta och vitt bröd. Bukspottkörteln – det organ som producerar blodsockersänkande insulin – får aldrig vila. Åldersdiabetes kryper ner i åldrarna och vart femte barn är överviktigt. Förvånad, någon?