Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Problemen över och under ytan

Varför är det så förtvivlat svårt att ta hand om Östersjön? Länderna runt det lilla innanhavet hör till världens mest utvecklade. Men högstämda deklarationer till trots breder bottendöden ut sig. För varje år som går blir det allt krångligare att åtgärda problemen med övergödning och överfiske.

I går släppte Världsnaturfonden en omfattande rapport om hur arbetet framskrider, med utgångspunkt i de målformuleringar som länderna med kustremsa mot Östersjön enades om 2007. Även om Finland, Danmark, Estland och Sverige klarar sig hyfsat ligger alla länder sammantaget efter tidsplanen.

På grund av låg salthalt och dålig genomströmning är Östersjön extra känslig. Näringsämnen från skog och jordbruk stannar kvar under lång tid i stället för att forslas ut i Atlanten. Det är bara slumpen som avgör om vattentillförseln ibland ökar något och lindrar övergödningen. Därför är det viktigt att det finns tydliga och mycket konkreta handlingsplaner för att åtgärda problemen. Det är inte ogörligt. Titta bara på torsken. Tack vare hårda regleringar har bestånden återhämtat sig rejält de senaste tio åren. Samma sak skulle behöva göras för fler arter, kanske främst lax och strömming.

Sverige ligger som nämnts rätt bra till i jämförelsen. Men på ett område delar vi en försmädlig sistaplats med Ryssland, och det gäller arbetet för den biologiska mångfalden. Vi är inte särskilt duktiga på att inrätta marina skyddsområden. Bara 5 procent av den svenska vattenarealen har något slags skydd, vilket kan jämföras med Tysklands över 30 procent. Och inte ens i de skyddade områdena är förvaltningen tillräckligt effektiv.

Överlag gäller reglerna sådant som sker på kobbar, öar och kuster. För att generalisera lite: man kanske inte får störa vissa fåglar på land medan fiskebåtar och vattenskotrar tillåts rubba ekosystemen under ytan.

I höst är det dags för det tredje miljöministermötet sedan 2007. Fram till dess behöver det politiska trycket öka. Och precis som när det kommer till all annan miljöpolitik ligger makten över resurserna, sist och avgörande, hos finansdepartementet och det parti som huserar där.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.