Ruben Anderssons artikel om sin psykiskt sjuka bror och hans självmord på DN Debatt i söndags har fått många att uppgivet sucka igenkännande. Ständigt denna psykiatri som tycks så omöjlig att förbättra trots att vi sedan länge identifierat flera av bristerna.
Debattartikeln rör sig över flera delar av det psykiatriska fältet. Ruben Andersson skriver om tvångshämtning, tvångsvård och tvångsmetoder. Men också om behandlingen mellan sjukhusvistelserna. Om sysslolöshet. Och hopplöshet.
För egen del upprörs jag mindre över det första ledet och mer över det andra. Tvånget inom slutenvårdspsykiatrin må vara kränkande – men det är livräddande. Tvångsmetoderna finnas av det enkla skälet att de behövs. Det är förstås förfärligt att spännas fast och tvingas till en injektion man inte vill ha. Men ännu mer förfärligt vore en vård där man stod och tittade på när en människa med psykossjukdom gick in i en psykos och till det mardrömslika kaos som så ofta råder där.
Jag betvivlar inte att slutenvårdspsykatrin på de allra flesta håll skulle kunna förbättras. Men det stora sveket mot människor med schizofreni – en stor grupp på de psykiatriska klinikerna – sker efter utskrivning. Precis som hos kroppsligt sjuka med kroniska sjukdomar så är eget boende den melodi som spelas oavsett om ett annat låtval kanske skulle varit mer passande.
Det är skillnad på cancer och schizofreni. Isolering är en del av symtombilden i det senare fallet medan den cancersjuka i den mån hennes ork tillåter kan leva ett gott socialt liv trots sjukdom. Medan schizofrena som skrivs ut till en etta någonstans utan andra aktiviteter än en sjuksköterska som dyker upp varannan vecka för en depåinjektion blir isolerade. Människor som vid sidan av sjukdom och själslig skörhet också har en frisk sida, som med lite hjälp kan plockas fram. Inte så man blir botad, men så att man blir mer än sin sjukdom och sin ensamhet. Men det är alltså få förunnat.
Jag frågar Anders Milton, som på regeringens uppdrag utrett psykiatrins framtid, varför så lite händer trots ekonomiska tillskott. Han nämner tre saker.
Dels handlar det om att det inom psykiatrin rått olika uppfattningar om hur man bäst behandlar sina patienter – vilket i sin tur gör att politikerna famlar. Dels att patientgruppen är ovanligt tyst och foglig. Dels att klinikerna inte har några kvalitetsmått på sin verksamhet.
Om man inte mäter vad man själv gör vet man inte vilka resultat man har, och då är man ointresserad av grannens verksamhet för att förbättra sin egen.
Anders Milton menar att kvalitet kan mätas genom att se hur utskrivna klarar att sköta sin hygien, laga mat och betala sina räkningar.
Detta är intressant. Livskvalitet och autonomi som ett mått på vårdkvalitet. Låter rimligt. Syftet med vården måste ju ändå vara att få människor att leva så goda, friska och självständiga liv som de kan med sin sjukdom.
Psykiatrin har släpat efter när alltmer av offentlig verksamhet börjat mätas utifrån kvalitet och effektivitet. Studier visar att friskolereformen förbättrat de kommunala skolorna. Privata vårdgivare har inspirerat till en större flexibilitet och effektivitet inom den landstingsdrivna vården.
Men psykiatrin har länge undsluppit besvärliga jämförelser. Med jämna mellanrum presenterar medierna rapporter om långa köer till Bup. Och lösningen, oavsett om det handlar om barn eller vuxenpsykiatrin är på något vis alltid mer pengar utan att man först svarar på hur man använder dem man redan fått.
Ing-Marie Wieselgren på Sveriges Kommuner och landsting berättar att målet är fyra patienter per behandlare och dag.
Per Olov Sjöblom, psykiatrisamordnare i region Skåne, uppskattar att vuxenpsykiatrin tar emot tre till fyra patienter per behandlare och dag. Inom barnspsykiatrin är mottagningen full med två patienter per behandlare och dag.
Två patienter per dag. Vad gör man resten av tiden? Förklara gärna det innan ni ber om mer pengar.