Psykiatri: Pengar är inte alltid allt.
Publicerat 2009-08-11 00:20
Signerat - Hanne Kjöller
Ruben Anderssons artikel om sin psykiskt sjuka bror och hans självmord på DN Debatt i söndags har fått många att uppgivet sucka igenkännande. Ständigt denna psykiatri som tycks så omöjlig att förbättra trots att vi sedan länge identifierat flera av bristerna.
Debattartikeln rör sig över flera delar av det psykiatriska fältet. Ruben Andersson skriver om tvångshämtning, tvångsvård och tvångsmetoder. Men också om behandlingen mellan sjukhusvistelserna. Om sysslolöshet. Och hopplöshet.
För egen del upprörs jag mindre över det första ledet och mer över det andra. Tvånget inom slutenvårdspsykiatrin må vara kränkande – men det är livräddande. Tvångsmetoderna finnas av det enkla skälet att de behövs. Det är förstås förfärligt att spännas fast och tvingas till en injektion man inte vill ha. Men ännu mer förfärligt vore en vård där man stod och tittade på när en människa med psykossjukdom gick in i en psykos och till det mardrömslika kaos som så ofta råder där.
Jag betvivlar inte att slutenvårdspsykatrin på de allra flesta håll skulle kunna förbättras. Men det stora sveket mot människor med schizofreni – en stor grupp på de psykiatriska klinikerna – sker efter utskrivning. Precis som hos kroppsligt sjuka med kroniska sjukdomar så är eget boende den melodi som spelas oavsett om ett annat låtval kanske skulle varit mer passande.
Det är skillnad på cancer och schizofreni. Isolering är en del av symtombilden i det senare fallet medan den cancersjuka i den mån hennes ork tillåter kan leva ett gott socialt liv trots sjukdom. Medan schizofrena som skrivs ut till en etta någonstans utan andra aktiviteter än en sjuksköterska som dyker upp varannan vecka för en depåinjektion blir isolerade. Människor som vid sidan av sjukdom och själslig skörhet också har en frisk sida, som med lite hjälp kan plockas fram. Inte så man blir botad, men så att man blir mer än sin sjukdom och sin ensamhet. Men det är alltså få förunnat.
Jag frågar Anders Milton, som på regeringens uppdrag utrett psykiatrins framtid, varför så lite händer trots ekonomiska tillskott. Han nämner tre saker.
Dels handlar det om att det inom psykiatrin rått olika uppfattningar om hur man bäst behandlar sina patienter – vilket i sin tur gör att politikerna famlar. Dels att patientgruppen är ovanligt tyst och foglig. Dels att klinikerna inte har några kvalitetsmått på sin verksamhet.
Om man inte mäter vad man själv gör vet man inte vilka resultat man har, och då är man ointresserad av grannens verksamhet för att förbättra sin egen.
Anders Milton menar att kvalitet kan mätas genom att se hur utskrivna klarar att sköta sin hygien, laga mat och betala sina räkningar.
Detta är intressant. Livskvalitet och autonomi som ett mått på vårdkvalitet. Låter rimligt. Syftet med vården måste ju ändå vara att få människor att leva så goda, friska och självständiga liv som de kan med sin sjukdom.
Psykiatrin har släpat efter när alltmer av offentlig verksamhet börjat mätas utifrån kvalitet och effektivitet. Studier visar att friskolereformen förbättrat de kommunala skolorna. Privata vårdgivare har inspirerat till en större flexibilitet och effektivitet inom den landstingsdrivna vården.
Men psykiatrin har länge undsluppit besvärliga jämförelser. Med jämna mellanrum presenterar medierna rapporter om långa köer till Bup. Och lösningen, oavsett om det handlar om barn eller vuxenpsykiatrin är på något vis alltid mer pengar utan att man först svarar på hur man använder dem man redan fått.
Ing-Marie Wieselgren på Sveriges Kommuner och landsting berättar att målet är fyra patienter per behandlare och dag.
Per Olov Sjöblom, psykiatrisamordnare i region Skåne, uppskattar att vuxenpsykiatrin tar emot tre till fyra patienter per behandlare och dag. Inom barnspsykiatrin är mottagningen full med två patienter per behandlare och dag.
Två patienter per dag. Vad gör man resten av tiden? Förklara gärna det innan ni ber om mer pengar.
Hanne Kjöller
Visar 1-10 av 68. Per sida:
Nej, pengar är inte allt. Visst behövs det mer pengar, men det behövs även ett bättre urval av vilka som får anställning inom psykvården. Det går hand i hand. De duktigaste personerna vill inte jobba på en arbetsplats med resursbrist, och de vill heller inte jobba med olämpliga arbetskamrater som kränker patienter. Risken att man blir väldigt illa bemött av en personal är ganska stor. När man sen får träffa någon annan, vettigare personal, är det mest akuta problemet att bearbeta de trauman och kränkningar, som den tidigare personalen utsatt en för. En massa tid går nu åt till detta istället för att ta hand om det som var problemet från början. Det är också så himla typiskt att här och där bland kommentarerna finns inlägg från psykpersonal som känner sig kränka på grund av vad Kjöller skrivit. Viss psykvårdspersonal har tydligen ”patent” på att vara offer. Trots att patienter lider och dör är det bara synd om PERSONALEN!
Hilda, 10:38, 16 augusti 2009. Anmäl
Jo XY, det finns en lösning och det är att försöka förstå vad som ligger bakom de schizofrenas symtom och sen också genom psykoterapi försöka få de själva att inse det.Även om det här sättet att tänka inte fått fäste i den svenska psykiatrikerkåren finns det även här många som bedriver meningsfullt kliniskt arbete med schizofrena.Eller fanns i varje fall.Barbro Sandin på Säters sjukhus kanske är den mest kända.
Marie Lind, 13:26, 15 augusti 2009. Anmäl
Till XY - det du beskriver är psykiatrins sedan länge kända rättfärdiganden för sina övergrepp på patienter. Det är intressant att läsa vad du skriver och jämföra med berättelserna från dem som varit utsatta för tvångsmedicineringen. Det är historier som sällan framkommer (vilket läkemedelsbolag skulle betala för dem?) men som står att finna i kommentarerna till Ruben Anderssons berättelse om broderns död. Det är, som jag skrev tidigare, skrämmande att Hanne Kjöller anser att psykiatrin har rätt att tvångsmedicinera personer - tvångsmedicinering är och kommer alltid att vara ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Tvångsmedicinering har inget med sjukvård att göra.
Olov, 19:03, 13 augusti 2009. Anmäl
Det råder en global pengapsykos som tycks blockera för klartänkthet.
Nils-Erik Forsberg, 09:23, 13 augusti 2009. Anmäl
Störst betydelse för hälsan har goda livsomständigheter,inte läkekonstens dyra landvinningar, skriver en psykiater på insändarsidan i dag och fortsätter;"Inom psykiatri gäller ännu mer att jämlik social och ekonomisk trygghet är det som gör individen,familjelivet och varje generations uppväxt balanserad."Insändare har rubriken:"Inför medborgarlön och frigör resurser."
Marie Lind, 08:03, 13 augusti 2009. Anmäl
Olov, du skulle förstås vilja låta allvarligt psykiskt störda med oundgängligt vårdbehov sköta sig själva, med misär, svält, låta dem klösa sönder sin hud, dunka huvudet i väggen, hota grannarna, försmäkta i paranoid psykos i sin lägenhet (i den mån det alls finns bostad) köra in med bil i folksamlingar eller knivmörda barn pga imperativa röster. Du har inga alternativ att erbjuda psykiatrin, vars tvångslag är tvingande plikt för professionen och har folkets stöd. Att du skulle låta dig fångas av scientologerna.
XY, 23:44, 12 augusti 2009. Anmäl
Kära nån Lisa - ska man behöva ange "alternativ" till övergrepp? Vad tycker du är ett lämpligt "alternativ" till att slå barn?
Olov, 23:30, 12 augusti 2009. Anmäl
Nuförtiden är det vanligt inom psykiatrin med stafettläkare som antagligen bara slänger en hastig blick i journalen innan de skriver recept på mediciner utan att någonsin träffa patienten.
Olov, 22:39, 12 augusti 2009
Vad har du att föreslå som är bättre än att hålla eller spänna fast en allvarligt psykotisk människa och tvångsmedicinera med lugnande medel? Du måste föreslå ett alternativ innan du kräver att bältesläggning och tvångsmedicinering ska förbjudas.
Lisa, 23:19, 12 augusti 2009. Anmäl
Det är verkligen obehagligt att läsa Kjöllers accepterande av övergrepp: "Det är förstås förfärligt att spännas fast och tvingas till en injektion man inte vill ha", skriver hon, men anser tydligen inte det vara något egenligt problem. Jag vill kalla det ett allvarligt övergrepp mot mänskliga rättigheter att tvångsmedicinera människor. Det borde vara förbjudet i lag.
Olov, 22:39, 12 augusti 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
