Signerat – Erik Helmerson.
Gina Dirawi, en av programledarna för nästa Melodifestival, har på sin blogg likställt Israels agerande mot palestinierna med Adolf Hitler och Förintelsen. Hon har också jämfört staten Israel med terrororganisationen Hamas och skrivit att Förintelsens minnesdag borde utökas till bland andra ”alla palestinier som mördats av sionister i Israel”.
Blogginläggen har kritiserats kraftigt, varpå Gina Dirawi och SVT reagerade med snabb krishantering. Dirawi tog avstånd från det hon skrivit och kallade det ”en klumpig och ogenomtänkt formulering som jag ångrar i dag”. SVT:s kommunikationsdirektör Helga Baagøe gjorde klart att just ett sådant avståndstagande var vad som krävdes för att Dirawi skulle kunna behålla programledarjobbet.
Men så olika man resonerar på våra två public service-företag. Det fick Julia Romanowska erfara. Hon är ledarskapsforskare och musiker och vände sig till Sveriges Radio-chefen Mats Svegfors med frågan om huruvida Dirawis blogginlägg inte var att se som dels politisk propaganda, dels trivialisering av Förintelsen.
Bland annat citerade hon två uttalanden av kanalchefen Andreas Miller: ”Vi köper inte tjänster av någon som gör politisk propaganda av något slag” och ”Det är jätteviktigt att vi har hög trovärdighet och att vi står fria politiskt och religiöst”.
Oavsett vad man tycker om Israels likhet med Nazi-Tyskland kan det vara principiellt intressant att resonera kring vilka åsikter som är acceptabla att framföra för en galjonsfigur för public service.
Men resonemanget om SR:s oberoende tycks inte vara relevant för Mats Svegfors. Dagens Nyheter har tagit del av mejlkonversationen där Svegfors med stigande irritation och arrogans undviker Romanowskas frågor. Lågvattenmärket kommer när Svegfors på något sätt lyckas koppla ihop Romanowskas kritik mot Dirawi med ”fördomar och hets mot muslimer”, trots att hon inte ens nämnt ordet muslim.
Om Mats Svegfors hade avstått från maktspråk och i stället klargjort att Sveriges Radio, liksom SVT, självklart tar avstånd från citaten på Dirawis blogg hade saken varit ur världen i dag. I stället hänger frågan kvar: Kan man uttrycka vilka åsikter som helst och ändå vara en trovärdig företrädare för public service?