Signerat – Johannes Åman.
Det har inte funnits mycket att ta på i rättegångarna mot Thomas Quick. Nästan allt har byggt på hans egna erkännanden och på domstolarnas bedömning att han haft kunskap om detaljer som han inte kunnat känna till om han inte varit gärningsmannen.
Men benbitarna som hittats på platsen där Quick påstod sig ha mördat nioåriga Therese Johannesen hade en fysisk realitet. Dem talade åklagaren Christer van der Kwast gärna om när någon ifrågasatte att Quick var skyldig till de mord han dömts för. Redan 2002 framkastade han tanken att benbitarna skulle kunna analyseras med den senaste dna-tekniken. Inte för att han tvivlade utan för att det äntligen skulle bli slut på spekulationerna om att Quick inte var någon seriemördare.
Formellt var benbitarna inte något avgörande bevis, bara ett indicium. Men Christer van der Kwast hade rätt i att de små flisorna hade stor betydelse för trovärdigheten i hela historien om seriemördaren Thomas Quick. De tycktes förankra alltihop i verkligheten, för var det verkligen rester av den mördade flickans kropp som Quick lett utredarna fram till, så var det svårt att tro att han inte var gärningsmannen. Och var han skyldig i detta fall föreföll det inte osannolikt att han kunde ha begått även de övriga morden.
Så långt var van der Kwasts analys helt riktig. Och just därför är det förödande för hans trovärdighet att Statens kriminaltekniska laboratorium nu fastställt att det som påstods vara benflisor från ett barn över huvud taget inte var några benrester.
Misstankarna stärks att det svenska rättsväsendet inte bara kommit till fel slutsatser utan att fallet Thomas Quick är en rättsskandal. Med en åtalad som ville bli fälld, en försvarsadvokat som såg som sin plikt att följa sin klients önskan och en åklagare som var fast övertygad om den åtalades skuld sattes de återhållande krafter som måste finnas vid varje rättegång ur spel.