Vad är levande och vad är dött inom socialdemokratin? Den frågan ställde den brittiske historikern Tony Judt för någon månad sedan i The New York Review of Books (Dec 17, 2009 – Jan 13, 2010).
Bland det som Judt lägger på historiens sophög är tanken att socialdemokratin står för en särskild idé om staten. Även om borgerliga partier över hela Europa kanske vill ha en något mindre stat i allmänhet delar man i stort sett socialdemokratins föreställning om denna stats grundläggande ansvar för medborgarnas välbefinnande. I denna mening talar såväl Angela Merkel som Nicolas Sarkozy ”socialdemokratiska”.
Dessutom utgör inte socialdemokratin längre ett alternativ till kommunismen. Socialdemokrater kan inte hävda att de representerar en distinkt ideologi som vill uppnå social jämlikhet och rättvisa utan att använda repressiva och auktoritära metoder.
Det som däremot är levande i socialdemokratin, menar Judt, är rädslan för vad en okontrollerad kapitalism kan ställa till med. Vi lever i en helt ny tid. Den stabilitet som präglat världen efter andra världskriget är nu definitivt slut. ”Vi har ingen föreställning om vilken sorts värld våra barn kommer att ärva, men vi kan inte längre intala oss själva att den kommer att likna vår på något betryggande sätt.”
Det kan verka provokativt, men enligt Judt är inte denna rädsla dålig. I själva verket uppstod just den ordning som präglade det lugna halvseklet efter andra världskriget ur insikten om det moderna samhällets sårbarhet.
Det gäller naturligtvis John Maynard Keynes ekonomiska teorier som dominerade från femtiotalet till mitten av sjuttiotalet. Keynes, född 1883, kom från den brittiska överklassen och hade bevittnat den gamla världens kollaps i skyttegravarna under första världskriget.
Hans slutsats blev att det var osäkerheten i marknadsekonomin som banade väg för extrema politiska lösningar. Människor vill ha förutsägbarhet och trygghet, vilket kunde uppnås om staten intervenerade och dämpade svängningarna i konjunkturcykeln.
Men Tony Judt menar att Friedrich von Hayek, den marknadsliberale ekonom som avlöste Keynes i mitten av sjuttiotalet och dominerade de följande decennierna, också var präglad av pessimism.
Hayek, född 1899, kom från Österrike, ett land där vänstern misslyckades med ett offensivt program för statlig styrning av ekonomin. Som Hayek såg det hade de marxistiska socialdemokraterna skapat ett ekonomiskt kaos som i sin tur banade väg för fascismen. Hans slutsats blev att en fungerande marknadsekonomi var nödvändig för att stoppa såväl fascister som kommunister.
Även om deras slutsatser skiljer sig åt är både Hayeks och Keynes teorier födda ur rädsla. De är inte utopiska, de utlovar inget framtida lyckorike. De säger bara att den som följer deras läror har en god chans att undvika social kollaps, anarki och diktatur.
Judt föredrar Keynes framför Hayek. Han förordar en ”rädslans socialdemokrati” för att rädda det som kan räddas av nittonhundratalets välfärdssystem. ”Varför har vi haft så bråttom med att riva ner de skyddsvallar som byggts upp av våra föregångare med så stor omsorg? Är vi så säkra på att inga nya översvämningar är på väg?”
Denna defensiva pessimism kan verka sympatisk. Ändå tror jag att den är problematisk.
Judt har onekligen en poäng i att kriser och inte utopier skapar nya idéer. Men jag tror inte man ska blanda ihop seminariediskussioner med hur politik fungerar i vardagen. Det var inte rädsla som skapade ett brett stöd för välfärdsstat och marknadsekonomi över hela västvärlden på femtio- och sextiotalet utan medborgarnas framtidstro och hopp om ett bättre samhälle.
Det är möjligt, som Judt hävdar, att denna epok var historiskt unik och aldrig kommer tillbaka. Men det går inte att mobilisera människor enbart utifrån rädsla, åtminstone om syftet är något annat än att skapa konflikter och krig.
Anständig politik bygger på en kombination av egenintresse och tro på att det finns kollektiva lösningar som gynnar alla.