En gång i tiden sades det att Socialdemokraterna kunde välja en häst till ordförande och ändå vinna valet. Under årets första maj-firande gäller inte längre den sanningen.
Sedan majtågen för ett år sedan har Mona Sahlins rörelse backat från 44,8 procent i Synovates väljarbarometer till 33,5 procent. I flera opinionsmätningar tävlar nu Socialdemokraterna med Moderaterna om att vara Sveriges största parti – för ett år sedan var S dubbelt så stort som M.
Scenförändringen är inte odramatisk. Enligt den politiska läroboken borde den ekonomiska krisen ha stärkt den socialdemokratiska oppositionen och ytterligare försvagat den borgerliga regeringen. Logiken är enkel: när tiderna försämras skuldbeläggs nästan alltid maktens män och kvinnor. Det drabbade Carl Bildts fyrpartiklöver i början av 1990-talet, liksom Göran Perssons olika regeringar.
Exemplen är många - så varför gäller inte detta för Fredrik Reinfeldt och hans allians?
För det första är många väljare skeptiska till att Socialdemokraterna vill bilda regering med Miljöpartiet och Vänstern. Det är en sak att samarbeta – en annan att släppa in Lars Ohly eller Maria Wetterstrand i Rosenbads finrum.
Mona Sahlins ökenvandring i opinionen inleddes ungefär samtidigt som det stod klart att en vänsterpartist skulle kunna bli finansminister och en miljöpartist energiminister.
Denna strategi är inte bara ett brott mot Socialdemokraternas tradition – den kan leda till ett historiskt nederlag för partiet.
Det upplevs som ”väldigt kontroversiellt att vi ska regera tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet”, säger till och med Mona Sahlin själv i torsdagens Metro.
För det andra valde den nya S-ledningen att göra rent hus med de inflytelserika männen i den tidigare partitoppen, det vill säga Perssons pojkar. Nästan alla som arbetade nära den förre statsministern – Pär Nuder, Jan Larsson, Sten Olsson – har lämnat eller tvingats bort från partiarbetet, vilket inneburit att den socialdemokratiska ledningen berövats värdefull kompetens och erfarenhet.
Att dessa personer hade kunnat vara till stor nytta blev tydligt när den ekonomiska krisen bröt ut med full kraft i höstas. Trots att Mona Sahlin befunnit sig i svensk politiks centrum sedan 1990, har hon under det senaste halvåret gett intryck av att inte bottna i frågor som rör ekonomisk politik.
Där Göran Persson symboliserade trovärdighet och stadga framstår Mona Sahlin som osäker och illa påläst.
Finansminister Anders Borg, som blev toppolitiker utan att kandidera i något val, inger märkligt nog mer förtroende än Sahlin.
Är loppet kört för Socialdemokraterna?
Fram till första maj om ett år kommer såväl arbetslösheten som budgetunderskottet att skjuta i höjden. Minnet av AMF-haveriet bleknar och andra frågor lär prägla debatten.
Ingen bör därför räkna ut Socialdemokraterna, även om dagens demonstrationståg går i eländets tecken.