Vid ett i den långa raden av vårdseminarier under Almedalsveckan fick Johan Calltorp, läkare och professor i sjukvårdsadministration, denna fråga: Ska kvalitetsmätningarna inom vården brytas ned på läkarnivå så att den som ska operera sina kranskärl kan leta sig fram till den läkare som kan visa det bästa resultatet?
Nja, svarade Calltorp, jag skulle inte satsa på att bygga upp ett sådant system. Men det är kanske ändå där vi hamnar – utvecklingen driver sig själv.
Och så lade han till: ”Det är ju så vi som har lite insyn i vården tänker.”
Bingo. Nedbrutna, detaljerade och användarvänliga kvalitetsmätningar är ytterst en fråga om jämlikhet. Om att också den som inte själv är läkare eller har några tentakler in i vården ska kunna informera sig.
Snöbollen är i rullning, och hinder på vägen kommer att lösas eftersom enigheten är så stor. Regeringen, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och landsting slår alla på trumman för ett oberoende utvärderingsinstitut där medborgarna kan kontrollera var de hittar de bästa höftledsoperationerna eller åderbrockskirurgerna.
Det mesta motståndet till denna jämlikhetsreform hittade jag hos Socialdemokraterna. Ylva Johansson (S), vice ordförande i socialutskottet, talade hellre om nationell certifiering, om att det är bättre att i förväg kunna rensa ut vårdgivare som inte håller måttet än att efteråt ranka de bästa. Men det är två helt skilda saker.
Att rensa ut de undermåliga i ett tidigt skede kommer inte att driva kvaliteten framåt på annat sätt än att det höjer lägstanivån och gör den mer jämlik. Men den som på allvar vill se en kvalitetsutvecklingen inom vården måste acceptera ojämlikheter och att någon går före och visar vägen.
Hanne Kjöller
hanne.kjoller@dn.se