Signerat – Hanne Kjöller.
Det var inte så värst länge sedan någon – jag minns inte vem – i ett samtal om skillnader inom vården påminde om skandalen vid intensiven på Södertälje sjukhus. Jag nickade lite lamt och drog mig till minnes det jag kom ihåg av den historien som jag aldrig riktigt satte mig in i. Undersköterskan som larmade om kafferumsrasism och om hur denna utbredda och accepterade invandrarfientlighet resulterade i att vården för utrikesfödda äventyrades. Vilken hjälte!
Den var den bilden som etsat sig fast i mitt minne. När jag läser tidningen Sjukhusläkarens (sjukhuslakaren.se) ambitiösa redogörelse för hela händelseförloppet blir jag förfärad över hur grundlurad jag blivit. Och över hur flata tjänstemän och populistiska politiker struntar i vad som är sant och i stället utnyttjar situationen för att framstå som handlingskraftiga och antirasistiska.
Kritiken från den larmande undersköterskan Peter Magnusson kokade till sist ned till fem incidenter under fem år. Samtliga utreds och avskrivs. Det granskningen därutöver visar är att det fanns omfattande personalmotsättningar på det nattpass Peter Magnusson tjänstgjorde.
Men att invänta några utredningar var det inte tal om när rasismanklagelserna väl luftats i SVT:s Debatt. Då var det tid att statuera exempel. Den folkpartistiske landstingspolitikern Mikael Trolin gick ut samma kväll och tog omedelbart Peter Magnusson under sina armar. Birgitta Rydberg (FP) och Birgitta Sevefjord (V) anslöt sig snabbt till den grupp som inte brydde sig om att ta reda på vad som hänt, men som ändå visste vad som måste göras. En samling Janne-Josefsson-fobiska chefer inom landstinget hängde på.
Vid skampålen ställdes en gapande verksamhetschef. Kajsa Giesecke, som drivit en klinik där nästan hälften av läkarna är invandrare och som drev ett program för att slussa in irakiska och syrianska läkare, offrades. Trots att man varken då eller senare funnit belägg att det låg någonting i kritiken.
Vad lär vi av det här? frågar sig Kajsa Giesecke när jag pratar med henne. Kanske något om tv-mediets enorma makt, föreslår jag. Ja, och om värdet av att stå still och ta reda på vad som hänt också när drevet går.