Det finns flera röster som saknats i debatten om Gellert Tamas bok om apatiska barn. Främst tänker jag på tidigare migrationsminister Barbro Holmberg, utredaren Marie Hessle och Migrationsverkets Annica Ring. Men i takt med att jag blir varse Tamas arbetsmetoder och den kollegiala hovsamheten blir jag inte förvånad.
Tamas har haft 600 sidor på sig att ge sin syn på de apatiska barnen. När några av de intervjuade får chansen att ge sin så slutar det nästan i samtliga fall med att Tamas får sista ordet. Redaktörerna ställer uppenbart inga krav på vad Tamas skriver. Följaktligen kan han förbigå de besvärliga sakargumenten och en gång till förlusta sig med att karaktärsmörda alla som haft mage att invända.
När Olav Bengtsson och Sten Lundqvist från barn- och ungdomspsykiatrin, bup, i Stockholm på DN Debatt (6/10) korrigerar Tamas bild av nedläggningen av Eugeniahemmet sveper Tamas förbi det och svarar i stället med att avfyra en ny salva: bup-ledningen gav personal från Migrationsverket ”närmast fritt tillträde till sjuksalarna på Eugeniahemmet”. Läkarduon kan enligt Tamas inte peka ut ett enda sakfel, vilket ju är precis vad de gjort. Tamas avslutar med att läkarna inte kan ”undvika den offentliga granskning som nu måste följa” (AB 10/10).
Bup-cheferna replikerar att Tamas påstående om sjukvårdens samarbete med Migrationsverket är befängt och grundlöst (AB 20/10).
Tamas får sista ordet och hänvisar till sitt kronvittne, läkaren Göran Bodegård, och hans upplevelser av Migrationsverket (AB 2/11). Det är för övrigt samme läkare som i Tamas bok är ”bombsäker” på att en av bup-cheferna förgiftat hans hibiskus och som planerade att ta ett jordprov för giftanalys.
DN-journalisten och författaren till ”I Sveriges väntrum”, Lasse Granestrand, ifrågasätter varför Tamas felaktigt påstår att pojken ”Vlad” kommer från Vitryssland i stället för att berätta att han är ryss (DN 13/10). Tamas bevärdigar sig inte med att svara utan tar ny sats:
”Granestrands blinkning till läsarna är svår att missförstå; Vlads pappa är en lögnare som därmed närmast gjort sig förtjänt av de svenska myndigheternas behandling”. (DN 19/10).
Spelar det någon roll varifrån Vlad kommer? Tja, skulle man kunna svara: Spelar det någon roll om det som en journalist påstår är sant?
Kansliåklagare Lise Tamm (som jag råkar känna) ges utrymme att med ett exempel visa hur Tamas, enligt henne, klippt ihop en fråga med svar från en annan (DN 2/11). Tamas svarar som han brukar. Tamm har inte ”ett enda belägg för sina allvarliga anklagelser” och att detta ”märkliga utspel” visar på ”behovet av vidare granskning” (DN 3/11).
Men Lise Tamm sitter på ett trumfkort. Hon har motbandat intervjun med Tamas. Vi lägger ut intervjun i dess helhet på DN.se.
I min första artikel om Tamas bok skrev jag om hur han dramatiserar händelser han inte bevittnat utan att redogöra för sina källor (DN 1/10). Jag ringer till två nyckelpersoner vid den första husrannsakan: rättsläkaren Petra Råsten Almqvist – vars undersökning är detaljerat beskriven i boken – och barnets särskilda företrädare, advokat Anne Charlotte Westlund. Båda berättar att Tamas aldrig kontaktat dem. Och att de inte känner igen sig i hans berättelse.
Till det ska läggas insinuationerna, skvallret bland anonyma källor och hur Tamas försöker leda sin tes om en helt igenom främlingsfientlig myndighetsutövning i bevis genom att få någon annan att påstå det som passar hans bokprojekt. Det är ungefär som om jag i denna artikel skulle ringa runt till Tamas gamla klasskamrater för att försöka hitta någon som sa att hans förhållande till sanningen börjat svaja redan på mellanstadiet och att han blivit påkommen med att fuska på proven mer än en gång.
Är det seriöst?
Journalistik handlar precis som politik om förtroende. När några politiker fifflar smetar det av sig på hela skrået. Samma sak sker när journalister skarvar med sanningen, fulredigerar eller ser till att använda sitt replikutrymme för att smutskasta sina kritiker.
Detta utmanar journalistiken och det offentliga samtalet. Att vissa väljer att tiga i denna maktfullkomliga mediekultur är inte konstigt. Det är rationellt.