Ledare

Rätten på vargens sida

Signerat – Hanne Kjöller.

Förvaltningsrätten har stoppat årets planerade licensjakt på varg. Det är lika begripligt som Naturvårdsverkets jaktbeslut är obegripligt.

Den som hyser en stor tilltro till svenska politiker och myndigheter, och gärna vill fortsätta göra det, bör undvika två saker:

1. Att läsa Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt på varg 2014.

2. Att titta på UR Plays sändning av populationsgenetikern Linda Laikres föreläsning ”Hur många vargar behöver vi?”

Kombinationen skär som ett plågsamt hartsfiolspel genom hjärnan.

Utgångspunkten för professor Linda Laikre är som alltid genetiken. Politiska avväganden överlåter hon åt andra. Således uttalar hon sig om vad som krävs för en långsiktig respektive kortsiktig överlevnad av en viss art – inte vad som vore bäst politiskt eller ur något slags acceptansperspektiv. Hennes hållning är strikt professionell.

Det är mer än man kan säga om den andra sidan. För till politikens och förvaltningens professionalitet hör att väga in diverse expertkunskap, vilket förstås när det gäller hotade rovdjur inkluderar bevarandegenetiken.

Men om det finns någonting som ­löper som en röd tråd genom rege­ringens och Naturvårdsverkets vargpolicy så är det just hur de valt att slå dövörat till inför såväl rovdjursexperter som gällande lag.

Det vore hederligare om miljöminister Lena Ek slutade prata om gynnsam bevarandestatus, ett begrepp hon valt att tolka på ett helt annat sätt än så gott som hela den samlade expertisen, och i stället pratade om ängsliga glesbygdsväljare och jägarlobbyn. Och att politik för henne handlar mer om att bli omvald än att ge rovdjuren långsiktiga förutsättningar att överleva.

På samma sätt borde Naturvårdsverket, med sin grundlagsfästa självständighet i förhållande till regeringen, fundera över hur det kommer sig att det ena beslutet efter det andra tycks närmast beställt av miljödepartementet. Och hur myndigheten som har till uppgift att fatta sina beslut utifrån gällande lagstiftning kölhalas i domstolarna efter så gott som vartenda beslut om ja till jakt, vilket jag har tagit upp i en tidigare artikel (DN 5/12 -13).

Först var det EU-kommissionen som inledde ett överträdelseärende mot Sverige för att licensjakten bröt mot art- och habitatdirektivet. Senare, när miljöorganisationer gavs laglig rätt att överklaga beslut, har svensk domstol förklarat licensjakten olaglig på flera punkter. Myndigheten hävdar i det senaste beslutet – tvärtemot expertisen – att vargen nu har uppnått gynnsam bevarandestatus och att inaveln minskar. Men det stämmer inte.

Åter till Linda Laikres föreläsning och genetiskt dystra beräkningar. Hon berättar att inavelsgraden ligger på 30 procent, vilket är en högre inavelsgrad än helsyskon som ligger på 25 procent. Med ett vargbestånd på 240 djur kommer inavelsgraden att stiga upp mot 55 procent på 40 generationer (cirka 200 år). Om vi stärker vargstammen till 500–1000 individer så fortsätter in­aveln att öka, om än inte lika starkt. Det krävs 20 nya djur för att snabbt komma ned till en rimlig nivå, men sedan ökar inaveln igen om inget mer görs. För att få ned siffrorna på sikt krävs kontinuerlig påfyllnad, vilket förutsätter stor population att hämta ifrån. Om de djur som förs in är lika inavlade som våra vargar minskar ändå inte inaveln.

De genetiska skador på svensk varg som forskarna funnit är blindhet och minskad kullstorlek, vikt och livslängd. Men det räcker uppenbart inte för miljö­departementet och Naturvårdsverket. Ska det krävas vargar med två huvuden innan man erkänner problemet?

En god nyhet med Naturvårdsverkets senaste jaktbeslut är att myndigheten denna gång gett tid för invändningar och inte som tidigare passat på att skjuta av så många djur som möjligt innan myndigheten fått nej i domstol. Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och Rovdjursföreningen har formulerat en gemensam överklagan. Det är en tämligen brutal genomgång av det politiska spelet och de juridiska kringmanövrarna.

I onsdags fattade Förvaltningsrätten i Stockholm beslutet att tillfälligt stoppa jakten. Sista ordet är inte sagt. Naturvårdsverket kan överklaga beslutet om inhibering. Därefter återstår en slutgiltig rättslig prövning om jakten är olaglig eller inte.

I väntan på den kan den som funderar över varghatets ursprung med fördel titta på en annan föreläsning från UR Samtiden. Det är idéhistorikern Karin Dirke som redogör för rovdjurshatet genom historien. Hon berättar hur hatet och utrotningsstrategin i hög grad utvecklades och organiserades uppifrån under 1700-talet. Och hur det handlade om att skydda kronans marker och adelns jaktprivilegier. Vargen beskrevs som en främling som hotade maktordningen och nationen. Att döda blev ett slags moralisk plikt. Och detta skedde ungefär samtidigt som häx­processerna började avta.

Vad det säger oss om situationen i dag överlåter jag åt var och en att bedöma. Men nog är det intressant.