Jag har inga svårigheter att förstå att den som fått en älskad familjemedlem skändad och mördad hatar gärningsmannen. Inga svårigheter att förstå törsten efter hämnd. Inte heller några svårigheter att förstå behovet av att prata om den. Det jag däremot inte förstår är varför det måste ske i rättssalen.
Vi såg det i Malexanderrättegången och vi såg det i måndags i rättegången mot Pernilla Hellgrens mördare. I båda fallen hörde vi två kvinnor vittna om hur fantastiska människor de nu döda var och hur relationen till dem sett ut. Ur ett juridiskt perspektiv är det ointressant. Det är lika förbjudet att mörda otrevliga människor som trevliga. Lika förbjudet att ta livet av någon som ingen tycker om som den som betyder mycket för andra.
Enligt svensk rättstradition står ett brottmål mellan gärningsman och staten - i rättssalen representerad av åklagaren - och inte mellan gärningsman och brottsoffer. Att låta anhöriga berätta om sin sorg eller berätta hur mycket de hatar gärningsmannen har inget med den juridiska processen att göra. Möjligen, fast jag tror inte heller det, har det ett terapeutiskt värde. Men ändå: rättssalen är inget rum för krishantering eller psykologisk debriefing. Närvarande domare, nämndemän, journalister och allmänhet är inte psykoterapeuter. Tvärtom är journalister snabba på att exploatera lidandet. Och det tror jag absolut inte hjälper brottsoffret.
En högst privat relation, en privat sorg kablas ut så att detta privata blir allas vår egendom. Brottsoffret, även när det som för Pernilla Hellgrens syster gått åtta år sedan gärningen, reduceras till summan av det formulerade lidandet. Hon går från att vara en mångfasetterad människa - som alla vi människor är - till att bli ett offer, vilket hon förstås är. Men inte bara.
Om, och jag säger om eftersom jag tror att det är kontraproduktivt, det är viktigt för brottsoffer att få rikta sig direkt och personligen till gärningsmannen för att berätta om sitt lidande, så borde det kunna ordnas utanför rättssalen. Både av respekt för rättsprocessen och för att inte på dokusåpavis exploatera brottsoffer.
Annars får vi på något sätt bestämma oss för att utvidga rättsprocessen med ett slags skampåleförfarande där anhöriga och kanske även allmänhet ges möjlighet att utan minsta form av fernissa förkunna sina synpunkter på gärningsmannens existensberättigande.