Signerat – Erik Helmerson.
Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius antologi ”Sverige forever in my heart” ligger sorgligt väl i tiden. Den kommer ut just när hans stad, Malmö, är rubrikord nummer ett, och rubrikerna där staden figurerar är nattsvarta.
Orrenius skriver om sitt Malmö med bekymrad kärlek. I bokens förord, som i modifierad form också blev en av vinterns mest omdiskuterade DN-texter, skriver han: ”Malmö är inte någon dystopisk Flykten-från-New-York-aktig mardrömsplats. Men nej, det är ingen skinande idyll heller. Här finns barnfattigdom, slumlägenheter och unga gängmedlemmar som skjuter ihjäl varandra på öppen gata. Här finns patriarkalt förtryck (...) Och så rasismen.”
Bara de senaste veckorna har flera grova våldsdåd begåtts i Malmö. Det är också svårt att glömma höstens rapportering från gatan i stadsdelen Seved, där ett lokalt gangstergäng säljer droger och skrämmer bort utomstående medan polisen tycks maktlös.
Det är klart att det kan tyckas för enkelt att bara ropa på fler poliser och strängare vapenlagar. Men när man läser ”Sverige forever in my heart” är det slående hur många av bokens scener som faktiskt hade kunnat undvikas om en polis funnits på plats. Det som beskrivs, oavsett det handlar om stenkastning, glåpord, tvångsäktenskap eller attacker mot flyktingförläggningar, är i första hand brottslighet.
”Det hjälper inte att minska mängden vapen i Sverige, det är mängden INVANDRARE som ska minskas”, mejlar en läsare som är långtifrån ensam. Andra pekar på strukturell diskriminering och på att samhället, ofta genom att ”satsa för lite resurser” liksom tvingar vuxna människor att öppna eld mot varandra.
Men mer än etniska motsättningar – nästan alla ”svenskar” och ”invandrare” lever trots allt i fullständig harmoni – handlar boken om ett rättssamhälle som gång på gång visar sig otillräckligt.
Det är brottsligheten som skapar den ömsesidiga misstron och rädslan. Det är polisens och domstolarnas uppgift att stävja brottsligheten. Att gripa och lagföra kriminella kommer naturligtvis inte att lösa alla den bristande integrationens konflikter. Men det förhindrar mycket lidande och vore en bra början.