Signerat – Johannes Åman.
”Med de utmaningar som Sverige står inför de kommande åren vore det politisk katastrof med en minoritetsregering som är beroende av Sverigedemokraterna.”
Så utryckte sig Mona Sahlin i gårdagens intervju i DN. Det var starka ord. Ord som förpliktar. En bred majoritet av svenskarna delar säkert hennes övertygelse att det vore en olycka för landet om Sverigedemokraterna fick en vågmästarställning och lyckades utnyttja den för att driva politiken i främlingsfientlig riktning.
Men svaren på hur en sådan utveckling bäst motverkas är inte alls självklara. Som statsvetaren Marie Demker framhöll i samma DN-artikel visar erfarenheterna från andra länder att blocköverskridande allianser snarast gynnar främlingsfientliga partier.
En moraliskt sett viktigare invändning är att Mona Sahlin själv inte lever upp till de krav som en katastrofsituation ställer. Om landet verkligen är i fara och alla måste göra sitt yttersta, varför då på förhand utesluta en möjlig samarbetspartner?
I sak finns ingen grund för att Socialdemokraterna inte skulle kunna regera ihop med Moderaterna. I många frågor, i synnerhet på det arbetsrättsliga området, står de i dag närmare Socialdemokraterna än vad Folkpartiet och Centern gör.
Det enda goda argumentet för att en koalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna vore sämre har att göra med deras storlek. Väljarna har rätt att kräva olika regeringsalternativ att välja mellan, och med en mycket bred regeringskoalition blir oppositionen alltför svag.
Men det var inte det skälet Sahlin anförde. Hon höll bara fast vid sitt partis långa tradition av att utmåla Moderaterna som en suspekt högerkraft som bör isoleras ute på sin kant.
Om Sahlin menar allvar med sitt tal om katastrof måste hon öppna även för ett regeringssamarbete med Moderaterna.