Barbro Hedvall om riksdagens EU-debatt.
De höll sig i huvudsak till ämnet, partiledarna i riksdagens EU-valdebatt. I övrigt var det en traditionell riksdagsomgång – många omtagningar i replikerna, utflykter vid sidan om ämnet, allvarlig statsminister, fnittrande språkrör och bakgrundsflin på vänsterledaren.
Fredrik Reinfeldt flyttade över den inhemska debatten till Europa och tryckte på vikten av att ha balans i de offentliga finanserna där som här. Mona Sahlin svarade – lika givet – med att efterlysa större satsningar på jobb. Den här diskussionen lär vi få höra många, många gånger. Hur väljarna lyssnar kommer att avgöra nästa års riksdagsval.
Hetare blev det kring klimatet. Alldeles uppenbart är Fredrik Reinfeldt utled på att höra att han och hans parti är ointresserade av klimatfrågorna. Ännu ledare tycks han vara vid att höra invändningar från de gröna, som i lycklig insikt om att deras politik aldrig kommer att genomföras, kan sätta upp vilka storslagna mål som helst. Just den rollen är emellertid de grönas – de kommer alltid att ge ett överbud, lika bra att Fredrik Reinfeldt vänjer sig.
Problemet är för övrigt större för Mona Sahlin, alliansen lär inte behöva förhandla med miljöpartisterna.
Under en partiledardebatt påminns man om trängseln i svensk politik. Sju partier som inte är så där väldigt oense. Alla utom vänsterpartiet gillar Europa-samarbetet. Alla bekymrar sig för klimatet, alla vill hejda den ekonomiska krisen. Alla vill bli av med det dyrbara jordbruksstödet.
När väljaren bestämmer sig lär det bli hans allmänna inställning till partierna som avgör. EU-valet blir en kort repetition inför nästa års val – fast utan riktigt alla deltagare.