Statsministern har stor makt att sätta agendan för det politiska samtalet. För en gångs skull har Fredrik Reinfeldt valt att göra det. Dessutom i en viktig framtidsfråga.

Fredrik Reinfeldt är visionslös och brister i politiskt ledarskap. Så har den vanligaste kritiken mot statsministern låtit det senaste året, oavsett om det handlat om regeringens ekonomiska politik, skandalerna inom äldreomsorgen eller den allvarliga situationen i Malmö. Reinfeldt drar sig ofta undan och låter mer som en lam kommentator än en person med egna uppfattningar.

Därför var det befriande när statsministern i veckan för en gångs skull vågade blicka framåt och ta ställning i en laddad och viktig fråga – den om pensionsåldern. Han utnyttjade sin agendasättande makt som statsminister och påverkade det politiska samtalet.

I en intervju med DN:s Ewa Stenberg, som fick stor uppmärksamhet, öppnade statsministern för ett arbetsliv som kan sträcka sig till 75 år. Fler måste enligt Reinfeldt kunna byta karriär mitt i livet och vi behöver bryta föreställningen om en fast pensionsålder vid 65.

Motreaktionen kom snabbt och blev häftig. Det är länge sedan Moderatledaren fick utstå så mycket spott och spe som under den gångna veckan.

Att förslag om höjd pensionsålder väcker starka känslor förvånar inte. Mest intressant är därför inte att några försöker vinna enkla poäng på Reinfeldts utspel, utan vilka som avstår från billig populism.

Jag fäste mig särskilt vid att Socialdemokraternas nye ordförande Stefan Löfven tillhörde den senare gruppen. Han hade kunnat uppförstora beskeden från Reinfeldt, som egentligen var ganska vaga, och etablera sig själv i centrum av den politiska debatten. Håkan Juholt hade nog gjort så, men den nye S-ledaren valde att hålla låg profil.

Ett skäl är förmodligen att Löfven, som är en seriös och kunnig politiker, vet att vi kommer att behöva jobba mer i framtiden för att ha råd med både pensioner och växande ambitioner inom vård, skola och omsorg.

Så ser utmaningen ut i takt med att den talrika 40-talistgenerationen blir gammal och andelen som arbetar och betalar skatt sjunker.

När Socialdemokraterna för några år sedan höll sina stora rådslag om jobben och välfärden var huvudslutsatsen just denna: antalet arbetade timmar i svensk ekonomi måste öka.

Samma sak var tidigare finansministern Erik Åsbrink (S) inne på i sin intressanta DN Debatt-artikel häromveckan. Han föreslog en dansk modell där pensionsåldern automatiskt skrivs upp i takt med att medellivslängden stiger.

Att Åsbrinks inlägg inte framkallade något ramaskri beror nog mest på att han, till skillnad från Reinfeldt, inte siffersatte sitt exempel.

Det är talet om pension vid 75 som skapar rubriker, inte abstrakta resonemang om en ”stärkt arbetslinje”.

Med tanke på att dagens genomsnittliga pensionsålder i Sverige är 64 år är det helt orealistiskt att förvänta sig ett generellt lyft till 75 år. Enligt SCB:s beräkningar, som presenterades på regeringens framtidsseminarium i tisdags, har vi dessutom löst en stor del av välfärdens finansieringsproblem om arbetslivet fram till år 2033 förlängts med tre år.

Men de som kan och vill ska naturligtvis uppmuntras att skjuta upp sin pensionering mer än så, precis som i Japan och Island. Och det är inte fel att försöka få alla att stanna några år längre, om inte annat för att få en högre inkomst senare.

Ett hållbart pensionssystem är inte en gåva från staten utan bygger på uppskjuten lön. Även om kopplingen kunde vara starkare finns det i dag ett samband mellan vad man betalat in under yrkeslivet och vad som till slut kommer i det orange kuvertet.

I mängder av europeiska länder har politikerna gett intryck av att pensionspengarna aldrig kan ta slut, och väljarna har anpassat sig efter beskeden. Under finanskrisen har uppvaknandet blivit brutalt.

Att Fredrik Reinfeldt driver på för att så många som möjligt ska pensionera sig senare är därför bra. Men till bilden hör också att arbetsgivares ofta fördomsfulla inställning till äldre måste förändras, och det finns branscher med tungt kroppsarbete som inte alls passar in i resonemanget.

Alla arbeten är olika. Det finns utmattande jobb, som sliter på krafterna, men det finns också åtskilliga yrken som ger social stimulans, fysisk kondition och träning för hjärnan. En bättre betald försäkring för att undvika sämre hälsa är därför svår att hitta.

Mycket skulle dock vara vunnet om debatten inte bara handlade om de sista åren i arbetslivet. Väl så viktigt är att vi tar till vara tiden som unga och friska.

I ett internationellt perspektiv utmärker sig inte svenskarna genom att gå i pension tidigt utan att vi börjar arbeta väldigt sent.

I rapporten ”Generationsväxlingen”, som användes som underlag till Socialdemokraternas rådslag under Mona Sahlin, visade demografen Thomas Lindh att etableringsåldern på den svenska arbetsmarknaden är cirka 28 år.

Vi börjar studera alldeles för sent, vi drar ut på universitetsåren orimligt länge och vi söker det första jobbet när vi närmar oss 30. Det är ett väldigt slöseri med mänskliga resurser.

De tre år som SCB säger att vi måste förlänga arbetslivet med, för att klara framtidens finansiering av välfärd och pensioner, skulle delvis kunna hämtas hem i unga år.

Thomas Lindh föreslår att man låter sexårsverksamheten i grundskolan (”nollan”) utnyttjas bättre för grundläggande läs- och räknefärdigheter, så att gymnasiet kan starta vid 15 i stället för vid 16. Dessutom vill han korta de jämförelsevis långa sommarloven, som var anpassade för ett annat samhälle, och därmed minska stressen i skolan och problemen för socialt utsatta barn som lider av bristen på struktur under utdragna ledigheter.

Utöver detta bör man förändra studiemedelssystemet. Den som påbörjar sin högre utbildning någorlunda tidigt och dessutom tar examen enligt plan borde premieras ekonomiskt – och tvärtom.

Så kan man relativt enkelt sänka etableringsåldern till arbetsmarknaden med ett par år.

Därmed behöver vi inte oroa oss för att Reinfeldt planerar att stanna som statsminister tills han fyller 75 år. Han kan nöja sig med att gå i pension strax före 73.