I närvaro av kungafamiljen och en rad artister firade statsminister Fredrik Rein-feldt sin ”stund i världspolitiken”, som han något självupptaget kallat det kommande halvåret i Anita Kratz intervjubok.
Samma kväll framträdde även Socialdemokraternas Mona Sahlin, fast i Visbys Almedal. Det var emellertid mot Skansen i Stockholm och Europagalan som strålkastarna riktade sig.
Vem sa att svenska politiker inte kan ha nytta av EU?
Fredrik Reinfeldt har klarat sina första dagar som ordförande i Europeiska rådet utan större felsteg. När tingeltanglet på Solliden var över väntade mötet med den nyckfulle franske presidenten Nicolas Sarkozy. Även det passerade utan incidenter.
Frankrike tänker stödja Sveriges ambitioner i kampen mot krisen och klimatförändringen, lovade Sarkozy.
Under den gemensamma presskonferensen dominerade en trivsam ton, även om Reinfeldt stundtals gav ett forcerat intryck. Han talade snabbt, petade på slipsen och återföll i sin formalistiska prosa. Han skulle ”markera betydelse utav” flera frågor och ”få dem på plats”.
Statsministern var förmodligen tyngd av stundens allvar. Det var som om han bokstavligen ”bar svenska folkets förtroende” på sina axlar (ännu en Reinfeldtism).
Fredrik Reinfeldt ger dock ett betydligt mer avspänt intryck än i början av mandatperioden. Han kostar ibland på sig ett skratt, hälsar ledigt på besökare och vågar till och med skämta.
Rollen som regeringschef medför en hård press. Men Fredrik Reinfeldt måste precis som Göran Persson våga släppa kontrollen och lita på sin intuition.
Tage Erlander klagade på 1950-talet över tidspressen. Men tempot var betydligt lägre än i dag. Enligt Olof Ruins bok ”Ett halvår i centrum” dröjde det fyra år innan Erlander som statsminister gjorde en resa utanför Norden.
I sin dagbok efter Englands hösten 1950 skrev Erlander: ”Så har då till och med jag vågat mig utomlands. Jag gav mig i väg i känslan av förestående korsfästelse. Allting obehagligt. Sverige impopulärt, partiet borgerligt och min engelska på löjets gräns.”
God engelska underlättar men är ingen garanti för lycka i utrikespolitiken, lika lite som eleganta presskonferenser.
Om ordförandeskapet i EU ska bli en succé krävs förmåga att hantera det oförutsedda liksom framsteg i sakfrågorna:
Kan Europa enas om nya regler på finansmarknaden? Blir det sänkningar av utsläppen? Vilken linje väljer EU om förtrycket i Iran tilltar?
För den svenska regeringen mäts framgången på två olika skalor. Smidiga förhandlingar i Bryssel ger Reinfeldt lovord i de tjattrande europeiska klasserna. Men hemmaopinionen vill se mer storslagna förändringar för att bli imponerad.
Precis som andra européer är svenskarna måttligt intresserade av det trista men viktiga vardagsarbetet i den europeiska unionen.
Det bristande engagemanget förstärks av mediernas EU-bevakning, som sedan Sverige blev medlem 1995 bara blivit blodfattigare. Från årsskiftet har inte ens Svenska Dagbladet en korrespondent i Bryssel.
EU förmår inte leverera de hetsiga debatter som tränger sig igenom bruset, i synnerhet inte när tjänstemän och politiker från Norden leder mötena.
Samarbetets tråkighet är både dess styrka och förbannelse. I över femtio år har de grå kompromisserna säkrat fred, stabilitet och välstånd, men i den politiska diskussionen förs detta sällan upp på EU:s pluskonto.
Hur många minns att det var nära ett fullskaligt inbördeskrig i Makedonien när Sverige senast ledde EU år 2001? Den gången avvärjdes krisen tack vare ett intensivt diplomatiskt arbete, inte minst av utrikesminister Anna Lindh.
Makedonien gav den albanska minoriteten ett större självbestämmande, och Albanien erkände å sin sida Makedonien fullt ut. De albanska separatisterna tvingades överlämna sina vapen till Natotrupp som övervakade fredsavtalet.
Om EU hade hanterat Balkankonflikten tio år tidigare med samma skicklighet, så hade tusentals människoliv sparats.
Just nu pågår en allvarlig gränskonflikt mellan Slovenien och Kroatien. Den blockerar EU-ambitionerna hos Kroatien. Utrikesminister Carl Bildt bedriver ett diskret brandsläckningsarbete, eftersom motsättningarna riskerar att förvärras. I veckan bidrog oenigheten till att den kroatiske premiärministern Ivo Sanader avgick.
Men så länge som någon eldsvåda inte bryter ut, lär knappast EU:s ansträngningar röna någon större uppmärksamhet.
Den europeiska unionen har utvecklats till vår världsdels allmänning. Alla länder har glädje av den, men få känner ett ägaransvar. Ingen vill vara utan det gemensamma. Ändå vårdar vi det inte med samma omsorg som våra egna marker.
Veckans uppståndelse kring ordförandeskapet var till stor nytta för Fredrik Reinfeldts regering, eftersom den visade att Sverige plötsligt spelar en viktig roll i världspolitiken.
Den uppgiften har EU lånat oss i ett halvår. Det vore klädsamt om vi sträckte tillbaka handen längre än sex månader.