Signerat – Erik Helmerson.
Ska staten ge bidrag till en organisation som propagerar för att en kvinna ska sänka blicken inför män? Eller som lär att abort och homosexualitet är synd?
Ja, säger civilminister Stefan Attefall, som i ett par artiklar pläderat för att Sverige ska vara ett samhälle ”där religionen ses som ett naturligt inslag”.
Nej, svarar Humanisternas Christer Sturmark som vill skilja kyrka från bidrag. Nej, säger också SvD:s ledarskribent Per Gudmundson som pekar ut sajten muslim.se för skattefinansierad antisemitisk propaganda och hets mot homosexuella.
Det är lätt att förstå Stefan Attefall när han talar om den religiösa beröringsskräck som spritt sig i dagens Sverige.
Å andra sidan har Sturmarkfalangen också en klar poäng. Varför ska svenska skattebetalare betala för krutet när någon drar i fält mot värderingar som staten ser som demokratins fundament?
En aspekt av frågan som sällan nämns är varför religiösa organisationer är så angelägna om att hållas under armarna av staten. Vore det inte bättre att stå oberoende, att erbjuda ett alternativ till den sekulära, materiella statsapparaten? Att kunna sprida vilket budskap man vill, att ge Gud vad Gud tillhör och låta kejsaren behålla sitt?
Det kanske skulle innebära sotdöden för några religiösa (och politiska) samfund, men att de inte har nog med medlemmar för att bedriva vettig verksamhet är kanske inte statens huvudvärk.
Demokratiminister Birgitta Ohlsson säger till SvD att hon nu vill se till att skattemedel inte går till extrema organisationer. Men här verkar regeringen peka åt olika håll. Enligt Attefall förbjuder svensk lag att man prövar ett samfunds syn på samhällets värdegrund innan man ger bidrag.
Har han rätt måste kanske lagen ändras. Yttrandefriheten ger dig rätt att föra fram nästan vilka budskap du vill. Men du kan ju själv bekosta trycksvärtan på plakaten, uppkopplingen till servern.