Signerat - Barbro Hedvall.
Sverige är ett av de minst religiösa länderna i världen. I en internationell opinionsundersökning har frågan ställts: Är religionen en viktig del av ditt dagliga liv? I Sverige svarar 17 procent ja, bara Estland har en lägre andel – 14 procent. I Egypten å andra sidan är den religiösa uppslutningen total – 100 procent.
Detta måttliga intresse kan förklara att vi har svårt att sätta oss in i den konflikt som kommit i spåren av påvens behandling av den Förintelseförnekande biskopen Williamson och hans starkt traditionalistiska meningsfränder. Från vår horisont kan det hela te sig som ett utslag av fördomsfull inskränkthet av det slag vi förknippat med påvedömet sedan århundraden tillbaka. I andra europeiska länder och i USA har en förtroendekris brutit ut. Kända kulturpersoner skriver debattartiklar och förklarar att de inte längre vill räknas som kyrkans medlemmar. Andra anmäler bara att de vill lämna sin församling.
Biskopar och präster som arbetat efter den modernisering som andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet innebar uttrycker bestörtning. Senast höll ett antal biskopar i Österrike krismöte.
Påven Benedictus XVI beskrivs som teoretisk och teologisk och utan kontakt med vanligt folks liv. Vatikanen är förvisso svårgenomskådlig, hela konstruktionen av andlig och halvvärdslig makt är en kvarleva från länge sedan gångna sekler. Detta gäller framför allt i Europa och USA. Men dagens kyrka har sin tyngdpunkt i Latinamerika och Afrika. Det är med stödet från dessa miljoner katolska trosbekännare som Vatikanen utövar sitt politiska inflytande.
Detta gäller människors vardagsliv, inte minst kvinnors. Kyrkans motstånd mot preventivmedel förblir absolut, även om människors praktik är en annan.
Inte heller under den populäre Johannes Paulus II hade Vatikanen någon annan linje. Möjligen såg de förändringsvilliga inom kyrkan en möjlighet att så småningom rubba praxis. Under Benedictus XVI finns ingen sådan möjlighet. Och när påven och Vatikanen inte heller förmår hantera mörkermän som Williamson på ett klart och entydigt sätt fruktar de moderna och utåtriktade krafterna att klyftan inom kyrkan ska bli för djup. I förlängningen väntar kyrkosplittring och/eller fortsatt marginalisering. Att få det som i Sverige är inget mål för någon katolik, han må vara aldrig så upplyst och inställd på förändring.