Vi lever i ett pluralistiskt samhälle men är dåliga på att hantera det. Civilsamhället kan vara bättre på att lösa utmaningarna än staten.
I Sverige är det förbjudet att diskutera problemen med islam.
I Sverige gör man inget annat än diskuterar problemen med islam.
Det är ganska långt mellan de två åsikterna. Ändå hör man dem ofta framföras – och ändå går det att ha förståelse för dem båda.
De uttrycktes också under ett samtal på temat ”Toleransens gränser och civilsamhället” i Stockholm på tisdagen. Bland deltagarna fanns bland andra jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, Stockholms länspolismästare Carin Götblad och professorerna Torbjörn Tännsjö och Lars Trägårdh.
Diskussionen kretsade alltså kring det svårdefinierade ämnet tolerans. Hur långt kan pluralismen i ett samhälle sträcka sig utan att det upphör att kunna kallas ett samhälle? Vilka avvikelser är majoriteten beredd att acceptera? Vilka avvikelser måste den acceptera för att leva i en pluralistisk demokrati?
Och vad händer när avvikelserna bryter mot det som anses vara samhällets själva grundvalar?
Torbjörn Tännsjö gav ett exempel från filosofins värld: Om man slänger en cigarrett i ett skogsbryn så att glöden orsakar en skogsbrand är man uppenbart moraliskt skyldig till branden. Men om man slänger cigarretten på ett sätt så att den skulle ha slocknat av sig själv, men någon annan häller bensin på den och orsakar branden – hur mycket skuld äger man då?
Det är om detta som debatten efter skotten på Utøya handlat. Anders Behring Breivik höll i bensindunken. Men glöden, varifrån kom den? Hur skyldiga är alla de som uttryckt sig mer eller mindre kritiskt om olika aspekter på islam? Finns det någon poäng i att, som flera vänsterdebattörer gjort, peka på ett helt samhällsklimat som skyldigt och där omfatta allt från Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund och hans tal om verklighetens folk?
Problemet med det argumentet är att det i så fall måste gälla universellt. Om man är för rätten att bära slöja eller förespråkar milda inskränkningar i aborträtten, har man då slängt den cigarrett som orsakar terrordåd i islams namn eller mord på abortläkare i USA? Risken finns att vi hamnar i ett samhälle där ingen törs säga någonting, och det samhället är mycket långt från pluralistiskt och öppet.
Det här är ämnen som hetsar upp folk till den milda grad. Debatten hamnar ofta i ytterkant i stället för i den mittfåra där jordmånen annars vanligtvis är bäst för att lösa svåra politiska frågor.
Lars Trägårdh målade upp USA, med dess långa tradition av pluralism, som något av en förebild. Amerikansk frihet är frihet från staten och de flesta är överens om att vara olika. I Sverige brukar staten vara ytterst generös med synpunkter på hur vi ska leva våra liv, men den har hållit sig passiv vad gäller religiösa livsval. Här får man dock känslan av att det handlar mer om vankelmod och valhänthet.
Det visar sig när abstrakta fenomen som ”religiös tolerans” blir konkreta. Ska vi tillåta slöja i skolan? Är det rätt att omskära unga pojkar? Ska kvinnor och män ha skilda tider på badhusen? Vad gör vi med föräldrar som av religiösa skäl kräver hemundervisning för sina barn?
I USA finns ett starkt civilsamhälle som har en tradition att diskutera och (ibland) lösa denna typ av kontroverser. I Sverige riktar vi blickarna mot staten och hoppas på en lag. Kanske är Skolverkets beslut nyligen, att hänvisa slöjfrågan till enskilda lärare och rektorer, ett steg mot en mer ”amerikansk” modell. Det behöver sannerligen inte vara av ondo.
”Vi måste hitta lösningar som ingen är nöjd med men alla kan leva med”, sade journalisten Per Wirtén på seminariet. Det är en rimlig hållning, och där är det civila samhällets roll minst lika viktig som statens.
Frågor om människans rätt gentemot staten är uråldrig. Den var något enklare att lösa i tider av starka, homogena statsstater. Den kompliceras av globalisering och migration, fenomen som tack och lov lär vara här för att stanna under överskådlig tid.
Men kanske måste det inte vara så svårt. Kanske kan det rimliga svaret på frågan om toleransens gränser sammanfattas i fyra punkter:
Att kritisera, till och med förbjuda, vissa avarter inom en religion är inte detsamma som att kritisera alla som utövar religionen.
Det är både enfaldigt och meningslöst att döma majoriteten av religionens utövare efter dess avarter.
Det som är brottsligt i samhället är naturligtvis brottsligt även om det utförs inom en religiös (eller ”kulturell”) kontext.
Det går alldeles utmärkt, och är dessutom eftersträvansvärt, att vara tolerant mot religioner och samtidigt lagstifta mot dess avarter.