Religionen är tillbaka för att stanna. Men det innebär inte att alla trosyttringar ska tillåtas eller att religionen står fri från granskning och debatt.
Länge levde stora delar av Europa, i synnerhet dess nordligare utposter, i tron att religionen var på väg bort. Historien var linjär; det religiösa förtryckets makt började knaka i fogarna redan under renässansen för att sedan krackelera helt i och med upplysningen vid 1700-talets slut.
De två efterföljande århundradena skulle mest vara en fråga om uppstädningsaktioner. Modernismen och vetenskapens framsteg förväntades vädra ut de sista resterna av religiös villfarelse, och någonstans, kanske lagom till millennieskiftet, borde gudstron vara ett visserligen långt men ändå avslutat kapitel i tidens bok.
Man kan med viss säkerhet fastställa att den bilden var felaktig. Linjen är bruten. Religionen är tillbaka för att stanna under överskådlig framtid. Begreppet postsekularism används av många för att beteckna dagens situation av ny och nygammal religiositet.
I postsekularismens spår är konflikter oundvikliga. Muhammedkarikatyrer och filmer föder diskussioner om islamofobi och censur. Debatten om manlig omskärelse rasar med hätska övertoner. Slöjfrågan likaså. Så sent som förra veckan blossade en debatt upp om böneutrop i Botkyrka och en annan om aborter. Gemensamt för dem är att de blir, eller uppfattas som, slagfält där religionsfriheten står i konflikt med yttrandefriheten eller andra mänskliga rättigheter.
I förra veckan hölls ett seminarium på Sigtunastiftelsen med representanter för bland annat religiösa samfund, myndigheter, universitet och medier. Ämnet var just religionsfrihet. En sak som tidigt slogs fast var att tron i sig har inga rättigheter. Den kan inte kränkas eller diskrimineras – bara dess utövare.
Detta låter ju både logiskt och rimligt. Men djävulen bor i detaljerna och gränsen mellan en religion och dem som praktiserar den är inte lätt att dra. Den som ritar en bild av Muhammed med en bomb i turbanen eller en karikatyr av israeliska rabbiner kan göra sig skyldig till att, medvetet eller omedvetet, leka med rasistiska stereotyper. Vem äger rätten att avgöra om det är religionen eller vissa folkgrupper som smädas?
I diskussionerna om slöjförbud, manlig omskärelse och ritualslakt av djur brukar problematiken bli en annan. Här kan olika rättigheter stå emot varandra. Religionen svävar inte fritt. Slöjan, åtminstone i sin heltäckande form, kan tolkas som kvinnofientlig. Omskärelse av småpojkar kan krocka med barnets rättigheter. Samtidigt är både slöjan, omskärelsen och ritualslakten djupgående symboler för en religiös identitet och rätten att uttrycka den. Det är ingen slump att det är just dessa aspekter av religionen som angrips hårdast av främlingsfiender och rasister.
På ett globalt plan är religionsfrihet ofta en fråga om liv eller död. Människor världen över förföljs, hotas och dödas för att de har ”fel” religion. Eller att de tror på rätt gud men på fel sätt. Enligt amerikanska Pew research center har 75 procent av befolkningen, 5,2 miljarder människor, begränsad rätt att praktisera sin tro.
Denna rätt garanteras av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 18. Men det är ett tragiskt faktum att många länder som glatt ratificerat den obekymrat fortsätter att ignorera den, i mer eller mindre organiserad form.
Här är ett av huvudproblemen de omänskliga hädelselagarna i länder som Pakistan, Iran, Saudiarabien, Ryssland och Polen. De används på olika sätt av stater och samfund för att säkerställa sin egen tolkning av religionen, slå ned på oppositionella och bevara förtryckande strukturer.
Det kanske största problemet kring frågan om religionsfrihet är att det är en konflikt mellan parter som alla gör anspråk på att äga den absoluta sanningen. Detta gäller förstås världsreligionerna, men även de sekulära makterna som (förhoppningsvis) anser till exempel demokrati och yttrandefrihet som icke förhandlingsbara storheter.
Så hur lösa den konflikten? Genom tolerans, dialog och respekt. Genom att framföra eventuell kritik mot religionen i en civiliserad samtalston. Men också genom att kräva att alla länder lever upp till de fördrag som de själva undertecknat. Och inte minst slå fast att religionsfriheten är viktig, men när den kommer i konflikt – eller upplevs göra det – med andra mänskliga rättigheter är de senare viktigare. I Europa och hela världen.