Riksdagsledamöterna har en möjlighet att tillfälligt stoppa ett lagförslag. Om minst tio ledamöter har goda sakliga skäl för att hävda att det inskränker de fri- och rättigheter som finns i grundlagen kan behandlingen av det aktuella förslaget skjutas upp ett år.
Förfarandet används inte ofta. Än mer sällan leder betänketiden till förändringar. De politiker som drar igång processen vet att det är ett skådespel med tomma gester.
I går var det de rödgröna, med Sven-Erik Österberg i den bärande rollen, som ställde sig på scen. De vill frysboxa lagändringen som görs efter EG-domstolens utslag i tvisten mellan svenska Byggnads och det lettiska byggföretaget Laval. Argumentet är att begränsningar av strejkrätten kränker föreningsfriheten för facken.
Det är mer än lovligt långsökt. Lika larvigt som när Moderaterna 1999 försökte stoppa den nya bostadsrättslagen med hänvisning till föreningsfriheten. Det försöket föll pladask när Lagrådet yttrat sig.
Andra gånger har minoriteter lyckats driva igenom paustid. För tjugo år sedan fick en allians av FP, MP och VPK – Vänsterpartiet var ännu kommunister – broms för förändringar i utlänningslagen och lagen om företagshemligheter. Efter ett år gick båda förslagen igenom. Oförändrade.
I modern tid fick buggningen vila på initiativ av V, MP, KD och C. Den gick igenom orörd. FRA-lagen – signalspaningen – låg också på is utan att partierna ändrade positioner. Ändå är FRA exemplet på när minoritetsskyddet fått någon effekt.
Just när riksdagen skulle anta FRA-lagen i ursprunglig form hade borgerligt sinnade kritiker mobiliserat och fått sina riksdagsledamöter att tvivla. Det fick följder, fast först senare. Regelverket som ska ge bättre kontroll över spanarna finns inte på plats nu när FRA-lagen trätt i kraft.
Minoritetsskyddet används som sagt inte ofta. Och ändå blir det förtroendesänkande taskspeleri nästan var gång. Instrumentet är till för att larma, inte för att larma och göra sig till.