Signerat – Peter Wolodarski.
Det finns riksdagsledamöter som de flesta väljare aldrig hört talas om. De kommer plikttroget till Helgeandsholmen varje vardag vid 8:30, äter lunch i den stora kantinen och lämnar lokalerna vid 17:00-tiden. Då och då riktar de en fråga till något statsråd eller skriver en enskild motion, men utspelen resulterar aldrig i politiska förändringar.
På pappret kan det se ut som om dessa politiker sköter uppdraget väl. Deras parlamentariska synlighet skapar ett skimmer av närvaro och aktivitet. Men den som verkligen granskar vad dessa ledamöter åstadkommit ser hur magra resultaten är.
Det finns en annan typ av ledamöter som är betydligt färre i antal men desto mer synliga. Förra justitieminister Thomas Bodström (S) tillhör denna kategori.
Dessa personer är energiska och lata samtidigt. De har ofta flera engagemang eller karriärer som löper parallellt men saknar intresse för att på allvar fördjupa sig i dem. Deras otålighet gör i stället att de hoppar från tuva till tuva och ständigt tar nya initiativ.
Politiker av detta slag blir nästan alltid kända, framgångsrika och kontroversiella. Inte sällan åstadkommer de också förändringar. Men för att lyckas är de beroende av skickliga medarbetare som kompenserar bristen på reflektion och detaljkännedom.
Att Thomas Bodström tagit väl många kliv i sin vilja att göra allt på en och samma gång är uppenbart. Det var rätt av gruppledarna i riksdagen att dra en gräns när han både ville behålla sin riksdagsplats och förverkliga sig själv i USA. Hans försök att tala om pappors föräldraansvar blev ett fräckt försök att blanda bort korten. Bodström tänkte ju skriva en bok samtidigt som han formellt ansökte om föräldraledighet för att ta hand om sin sjuårige son.
Men det vore illa om debatten kring Bodströms Amerikautflykt ledde till att vi fick färre hyperaktiva, mångsysslande och rastlösa riksdagsledamöter.
Den syressättningen mår svensk demokrati bara bra av.