Förhållandet mellan orsak och verkan är alltid intressant men sällan okomplicerat. Den lille gossen som hävdar att röda bilar alltid kör fortare än andra grundar sin analys på vad han tycker sig ha iakttagit, sin subjektiva erfarenhet. Och han betraktar med stor skepsis den vuxne som hävdar att det är helt andra faktorer än bilens färg som avgör hur fort den kör. Även om han inte säger emot syns det på rynkan mellan ögonbrynen att han innerst inne tror att han har rätt.

Jag kom att tänka på den här episoden när jag läste professor Robert Nilssons artikel på DN Debatt (22/2) om riskvärdering och samband mellan hot – upplevda, antagna eller verkliga – och åtgärder. I själva verket beter vi vuxna oss ofta på samma sätt som barnet i förhållande till bilarna. Om vi saknar den kunskap eller erfarenhet som behövs för att analysera det vi ser är det lätt att dra förhastade slutsatser: ”Bilar kör för fort. Enligt vissa uppgifter kör röda bilar fortast. Därför bör vi för säkerhets skull förbjuda röda bilar.”

Ett av de exempel Robert Nilsson nämner är vårt förhållande till kvicksilver. Självklart ska utsläppen av kvicksilver minimeras. Men när en myndighet med kraft kastar sig över ett användningsområde råkar det bli nästan enda där metallen är bunden, i glas. Den ojämförligt största källan, koleldningen, lämnas därhän.

Det påminner om när danska tabloider försökte skrämma upp befolkningen med ”den dödliga strålningen” från Barsebäck, samtidigt som strålningen från de talrika slagghögarna utanför de danska kolkraftverken var 100 gånger högre än den naturliga bakgrundsstrålningen utanför Barsebäck.

Robert Nilsson ställer med viss rätt huvuddelen av sina krav om balans och analys på myndigheter. De borde förfoga över den kunskap och kompetens som behövs för att göra riskanalyser, klarlägga orsakssamband och på ett begripligt sätt förklara proportioner.

Men ansvaret vilar också tungt på de politiska beslutsfattarna och på oss som har tillgång till opinionsbildningens olika fora.

Samspelet oss emellan är väl utvecklat. Om massmedierna slår larm om nya hälsorisker dröjer det inte många timmar förrän en alert riksdagsledamot frågar det ansvariga statsrådet vad hon eller han tänker göra åt saken. Att källan ofta är diffus, som ett obskyrt ”forskningsinstitut” eller en ”doktor” i ett för saken helt irrelevant ämnesområde, brukar inte kännas besvärande.

När väl frågan är etablerad på den
politiska arenan fungerar riksdagsprotokollet som en sanningskälla: ”Som riksdagsledamoten x meddelade i riksdagsdebatten…”.

Den senaste månaden har ämnesområdet kärnkraft av förklarliga skäl på nytt blivit en favorit i den svenska mediedebatten. Trots den enorma kunskapsmängd som finns på området, trots all dokumentation och all seriös forskning inom varje del av processen från uran-gruvan till stickkontakten, är det fortfarande de udda och mest spektakulära påståendena som får störst genomslags-kraft.

EU:s stora undersökning om hälsorisker i samband med elproduktion, ExternE, som på de flesta håll ligger till grund för åtgärder för att minska riskerna, har aldrig blivit någon stor sak bland svenska miljöpolitiker. Kanske beror det på att den visar fel saker, som att det är 30 gånger farligare för hälsan med biobränslen än med kärnkraft.

Vi anpassar oss efter omständigheterna. Eftersom biobränsle ger ”grön el” betalar vi villigt en extra slant för elcertifikat på vår elräkning, för att det ska löna sig för elproducenten. Att den gröna elen i detta fall råkar vara 30 gånger skadligare för hälsan än kärnkraften kan vi faktiskt
inte ta någon hänsyn till.