Som liberal är det rätt självklart att vara för prostitution. Eller, "för" och "för". Det är väl inte så att man ser på sexhandeln som något önskvärt. Det handlar mer om principer: om en myndig person vill sälja en tjänst och en annan myndig vill köpa den, så måste det vara en sak mellan dessa två parter - och ingen annan.
Det som fått åtskilliga liberaler att ändå stödja kriminaliseringen av sexköpare är bilden av handeln som allt annat än fri. Den prostituerade ses som ett offer. Antingen för att hon genom fattigdom eller missbruk inte har någon fri vilja i verklig mening. Eller genom att hon själv har ett trasigt förflutet där prostitutionen blir ett slags självdestruktivt återupprepande av övergreppen.
För liberaler handlar prostitutionsmotståndet alltså inte om att "vi" inte skulle få göra vad vi vill med våra kroppar, utan att "dom" ska skonas från att göra det vi hävdar att de inte vill med sina. Hållningen känns rimlig. Om förutsättningarna verkligen är dessa. Alltså att alla prostituerade i någon form är offer och därför oförmögna att handla utifrån sitt eget bästa. Men är det verkligen så?
Sophie rör till det för mig. Bara bilden av henne: lång, slank, ändlöst vacker och allt annat än vampig eller horig. Och ändå är det just det hon varit. Hora, alltså. Det är ett ord hon själv använder. Inga krusiduller där inte.
Arbetet som strippa och prostituerad ligger några år bakåt i tiden. Sophie pluggade och behövde extrainkomster. De snabba pengarna lockade, men det gjorde faktiskt också själva strippmiljön. Hon säger att hon alltid varit en gränsöverskridande personlighet och att hon helt enkelt ville testa.
Som strippa hade Sophie en garantilön, men det var inte där pengarna låg. Målet var att för 4 000 till 12 000 kronor i timmen - beroende på hur mycket man kunde lura av gästen - bli "sällskap" åt någon. Då gick man in i ett draperiförsett rum, pratade och hånglade. Samlag fick inte förekomma, det var klubben noga med, men visst fanns kvinnor som "gick hela vägen", berättar Sophie.
Dock inte Sophie. Hon kunde i stället göra upp med en kund om att ses på ett hotell vid ett senare tillfälle.
Sophie skakar på huvudet åt alla mina frågor om förnedring.
- Det enda jag upplevde som kränkande var män som skulle rädda mig.
Hon har aldrig blivit slagen, aldrig hotad och aldrig ens känt sig rädd. Men, menar hon, det kan bero på att hon valde sina kunder med omsorg. Många var "stammisar" och vissa av dem kom hon att tycka mycket om. Också sexuellt.
Den lyckliga horan? Nja, inte riktigt. Sophie talar om en växande känsla av äckel och om att själen efter ett par år började ta stryk. Hon la av.
Nu skulle slutsatsen kunna vara att hon ändå var - eller åtminstone blev - ett offer, vilket för övrigt är en bild denna smarta och välutbildade kvinna med emfas värjer sig emot. Eller så skulle man kunna hävda att hon är ett undantag. Men min poäng är, hur vet vi det?
Sophie poängterar att hon trots sina egna äckelkänslor fortfarande är emot prostitutionslagen. Hon talar om en ömhet mellan prostituerade och torskar. Omgivningens förakt mot de båda förenar dem i ett utanförskap som blir ett innanförskap.
Sophie visar mig till ett debattforum på nätet där sexköpare och sexsäljare möts. Jag läser hur signaturen "Annica skökan" uppmanar alla att skriva på ett upprop mot en finsk prositutionslag eftersom "Finlands sak är vår". Signaturen "betalman" är tveksam och tycker att det finns bättre sätt att protestera på.
Det sägs att den svenska sexköpslagen har varit ett bra redskap i kampen mot trafficking. Och då är det kanske värt priset. Men man måste ändå kunna diskutera principer. Tänk om det faktiskt är så att det finns en och annan om inte lycklig hora, så åtminstone en som inte är mindre lycklig än hon skulle varit om hon i stället stekt hamburgare under avsevärt längre arbetstider och som gjort ett val utan ett trasigt inre i bagaget. Varför skulle inte hon få göra sitt val när vi andra får göra våra?
I diskussion om gruppvåldtäkter lanserade professor Madeleine Leijonhuvud idén att förbjuda gruppsex. Motståndet var kompakt. Att kanske majoriteten av alla kvinnor inte vill ha gruppsex kan inte vara ett skäl att förbjuda minoriteten från att ha det, var det givna motargumetet.
Varför skulle inte samma argument kunna användas mot sexköpslagen?