Det var knappt en månad före valet 2006, och Moderatledaren Fredrik Reinfeldt började surna till på pressträffen. Här hade de fyra borgerliga partiledarna för första gången presenterat ett gemensamt valmanifest. Och så handlade frågorna om den halvdana kompromissen om fastighetsskatten.
Grunden för det borgerliga valmanifestet var 15 uppgörelser, resultatet av två års manglingar sedan alliansen föddes hemma hos Centerledaren Maud Olofsson i Högfors. Det rödgröna samarbetets hemsida listar nu redan 18 överenskommelser mellan S, V och MP.
18–15 till de rödgröna. Glasklart, SM-guld i enighet. Tills vi tittar på innehåll.
Badtunnan i Högfors är en myt. Partiledarnas bussturnéer var väl inte lika roliga allihop. Efter maktskiftet har det klagats över att alliansen uppträder för sällan tillsammans och att ministrarna grävt ned sig i departementsträsken.
Men trots alla rubriker om borgerlig splittring har skillnaderna legat på marginalen. Alliansen har en gemensam grundsyn på ekonomi, skatter och socialförsäkringar, stadfäst i Bankeryd 2005. Regeringsarbetet har rullat på i snart fyra år utan stora kriser. När försvarsminister Mikael Odenberg marscherade ut var det inte för att partierna var i krig.
Och den borgerliga regeringen har genomfört även sådant den har fått på skallen för. De fyra var överens före valet, och kritiken har inte brutit lojaliteten.
Alliansen sköt upp kärnkraftsfrågan, men det var ett gammalt status quo som inte rördes och därifrån har man senare tagit sig vidare. Det finns olikheter när det gäller Las, lagen om anställningsskydd, men de handlar inte om grundsyn utan prioriteringar. Konflikten om könsneutrala äktenskap var nog så stor för en del kristdemokrater men knappast navet i regeringssamarbetet.
Hos de rödgröna är det annat. Den sanna kollektiva känslan är hur kul det skulle vara att regera.
Medan få moderater skulle ifrågasätta om Folkpartiet ska vara med i koalitionen är många socialdemokrater djupt skeptiska till både kommunister och trädkramare som ministrar. Inom Vänstern och Miljöpartiet finns åtskilliga som inte tycker att makten är värd kompromisser med betongsossar.
I måndags kom en rödgrön överenskommelse om infrastruktur. 120 miljarder kronor får man väl kalla substans, men det mesta ska lånas ihop. Oavsett den tveksamma miljöeffekten av höghastighetståg är det hyfsat lätt att enas om satsningar som ska slutföras långt in i framtiden och betalas med pengar som inte behöver tas på andra ställen.
Förbifart Stockholm fick däremot läggas i en bisarr folkomröstning 2012, med den officiella motiveringen att det inte går att hitta en samlad linje.
S, V och MP påstår sig ha en utrikes- och försvarspolitik, men besvärliga frågor har gömts undan: Afghanistan, värnplikt, vapenexport. Sjukförsäkringen ska utredas. Inte heller a-kassa eller buggning är de ense om.
Att skicka fler miljarder till kommunerna, som tisdagens löfte löd, har oppositionen klarat i flera år. Att ordna fler utbildningsplatser, vad de rödgröna kallar jobbpolitik, också. Besked om finansieringen, alltså skatterna, har skjutits upp till den rödgröna budgetmotionen nästa vecka.
Alltså dags för det stora rödgröna testet. I höstas var det en avgrund mellan Vänsterns 55 miljarder kronor och MP:s 17 miljarder i skattehöjningar. MP:s bensinskattechock var ingen annan intresserad av. Förmögenhetsskatt tycker MP är en vansinnig idé, vad de än skriver på.
Den enkla delen var att enas om att regeringens skattepolitik var kass, men nu då? En stor utredning om framtidens skatter? Sätt inte emot.
Hur mycket enighet vi ska kräva går förstås också att undra över. Att partierna har lite olika åsikter kan ha sin charm. Men väljarna har rätt att få veta något om hur det blir efter valet. Och Socialdemokraternas slutsats efter 2006 var faktiskt att borgarnas allians fungerade – alltså måste de rödgröna också ha en.