Signerat – Annika Ström Melin.
Vad gör vi om länder systematiskt trampar på minoriteters rättigheter i EU? undrade statsrådet Birgitta Ohlsson i gårdagens P1 Morgon. Det är bedrövligt att det inte finns något bra svar på den frågan.
Det finns en del att lära av aktionen mot Österrike för tio år sedan. Då ansågs det upprörande att de konservativa bjöd in Jürg Haiders främlingsfientliga parti till en regeringskoalition. I dag finns det partier som är närbesläktade med Haiders lite varstans i Europa. Det är lika illavarslande nu som då.
Den gången försökte övriga länder mobba ut Wien. Under EU-mötena, dit alla kallades, togs den österrikiske förbundskanslern inte ens i hand.
Bojkotten blev snart ett präktigt fiasko. En särskild kommission, ledd av Finlands tidigare president Ahtisaari, konstaterade att den varit resultatlös och att Österrike dessutom hade bättre skydd för minoriteter än många andra. Det var ingen bra idé att försöka frysa ut ett land vars befolkning ansågs ha röstat på fel parti.
Aktionen var samtidigt en reaktion på ett reellt problem. EU-länderna växer ihop och blir allt mer beroende av varandra. Men demokratin är i huvudsak nationell och regeringarna tillsätts efter val i de olika medlemsländerna. Det bygger på att de kan samarbeta, oavsett politisk färg.
Det finns regler för hur medlemsstaterna får uppföra sig inom många områden. Men när det gäller fri- och rättigheter är det fortfarande oklart vad som gäller.
Efter bojkotten mot Österrike infördes vissa, begränsade möjligheter att dra in rösträtten för ett land som ”allvarligt åsidosätter” unionens grundläggande värden. Numera finns det också en rättighetsstadga, men den gäller enbart när EU-lagar tillämpas.
När går ett medlemsland över gränsen, och kränker de gemensamma principerna för fri- och rättigheter? Det har aldrig prövats. Om den senaste tidens upprörande behandling av romer resulterar i bättre regler kan det trots allt leda till något gott.