När det är ekonomisk kris brukar det gå fort. EU-länderna inser att det behövs gemensam politik och det kallas till toppmöte i Bryssel. De förstår att problemen annars kan förvärras och ekonomin gå i baklås.
Men när romer avvisas från land efter land styr kortsiktiga, nationella intressen. Ut med dem! Så att vi slipper se dem.
Det är bedrövligt att följa det som sker. Redan i slutet av juli skrev EU-minister Birgitta Ohlsson tillsammans med Nyamko Sabuni ett brev till EU-kommissionen. De krävde en bindande, gemensam aktionsplan i EU för att få stopp på övergreppen mot romer. Sedan dess har Frankrike börjat genomföra massavvisningar och risken är att aktionerna smittar.
När ekonomin svajar brukar EU:s ledare på ganska kort tid kunna enas om gigantiska krislån till Grekland eller ett helt nytt regelverk för finansiell övervakning. Nu handlar det om Europas mest utsatta minoritet, romerna. Det borde vara minst lika viktigt.
Det gäller att få stopp på försöken att lasta det som uppfattas som problem på varandra. På längre sikt rör det tillämpningen av reglerna för den fria rörligheten. Medborgarnas rätt att vistas i annat EU-land har successivt förstärkts, vilket är ett stort framsteg. Nu talas det om återinförda krav på tillstånd och kontroller.
Det handlar dessutom om grunden för hela samarbetet. EU brukar ofta berömma sig av att vara frihetens, demokratins och de mänskliga rättigheternas försvarare på jorden. Men den senaste tidens händelser visar hur illa övervakningen av alla dessa fina värden fungerar i praktiken. Det finns mycket att ta upp på ett krismöte.
EU:s politiska ledare styr tillsammans över en halv miljard medborgare. De måste kunna komma överens om att människor som hör till en liten minoritet på sammanlagt mellan tio och tolv miljoner inte ska behandlas hur som helst i Europa.
Annars har de vackra orden inte särskilt mycket värde.