Måtte svenskarna rösta ja, vi behöver er! Nödropen hördes från EU:s finansministermöte i lördags. Där fick finansminister Bosse Ringholm visserligen uttrycka sitt stora misshag med den franska hållningen till stabilitetspaktens gräns för hur stort ett lands budgetunderskott får vara. Men hans röst hördes blott utanför det rum där den egentliga kraftmätningen pågick.

Varför då detta rop på svenskarna, vad är det för problem som tornar upp sig för EU?

På ytan ser de ut som två: EMU-krisen och den regeringskonferens som ska ge EU en ny författning. Men eftersom EU är ett verk under arbete -"work in progress"- för att låna en term från konstens värld, hänger de samman och faller ut i en annan kraftmätning. Den handlar om att maktcentrum i EU är under förflyttning - från väst åt öst, från en central axel till flera centra. I den här processen är Sverige en deltagare vars ställningstaganden kan tippa balanserna än åt det ena än åt det andra hållet.

Först stabilitetspakten. Den var konstruerad för att hålla små slarviga regeringar i schack så att inte det stora ordentliga Tyskland skulle behöva betala. Fransmännen har sannolikt alltid räknat med att pakten inte gällde dem. Som ett av EU:s grundarländer har Frankrike förbehållit sig vissa fördelar enligt maximen "utan Frankrike inget Europa".

Och så visar den ledsamma verkligheten att minusposterna i de tyska och franska budgetarna är större än de tre procent som stabilitetspakten anger. Alltså ska paktens sanktioner utlösas.

Detta vore en ekonomisk och särskilt i fallet Frankrike en politisk prestigeförlust av omskakande dimensioner. Det ligger emellertid i alla skötsamma länders intresse att reglerna följs. De skötsamma är en rad små och medelstora stater och för att de ska kunna väga upp mot de större behövs varje man och varje land. Bosse Ringholm och Sverige betyder en välkommen och nödvändig förstärkning för Holland, Österrike med flera. Men också för de nya medlemsstaterna som vet med sig att de inte kan räkna med något överseende vad gäller medlemskraven men som ser EU och EMU som centrala för sin framtid.

Så till EU:s författning. Om knappa tre veckor inleds den formella regeringskonferensen, i praktiken började arbetet i samma ögonblick som framtidskonventets ordförande Valéry Giscard d ´Estaing slog i klubban för sista gången. På det utrikesministermöte som blev Anna Lindhs sista började ministrarna känna sig för.

Också här finns den gamla axeln Frankrike-Tyskland som är inriktad på att ta konventsförslaget i stort sett som det är. De flesta andra ser inte saken så, de vill framför allt få rådrum - även om också de är inställda på att i stora drag gilla konventsförslaget. Det är förvisso ett välförankrat förslag, det vill säga hos de flesta regeringarna, men EU är en organisation av demokratier. En författningsprocess kan inte hastas fram, det är inte bara en svensk hållning och just därför behövs ett aktivt Sverige som talar med tyngd och engagemang.

I ett större perspektiv gäller det hur makt och inflytande förändras i det större EU. Om Frankrike framhärdar med sitt budgetunderskott kommer det att lida nederlag, dess gamla partner Tyskland har insett att tiden är en annan. Den tyska regeringen fogar sig och lovar göra vad den kan för att få rätsida på underskottet. Den nya unionen är inget för solospelare, den har så många medlemmar att lagarbetet är det enda möjliga. Och i det hoppas många på Sverige, ett erkänt samförstånds- och förhandlingsland.

Ett nej till euron från svenskarna uppfattas som ett nej till svenska ansträngningar för Europa.

- Ni kan ropa på Bosse Ringholm aldrig så, ni får reda er själva, vi väntar och ser på.

Sådan blir tolkningen av vårt nej i Europa.