Det pågår en intensiv debatt om yttrandefrihet och censur denna sommar - fast den sker nästan helt på bloggar och i nätforum. För ett par veckor sedan varnade Rikspolisstyrelsen för att fildelningssajten The Pirate Bay var på väg att hamna på polisens lista över sajter som innehåller barnpornografi. Därmed riskerade The Pirate Bay att spärras av internetleverantörerna.
I bloggvärlden ledde detta till upprörda reaktioner, och det av goda skäl. The Pirate Bay innehåller ingen barnpornografi - möjligen fanns där länkar till den typen av material. Sajten fungerar som ett slags avancerad sökmotor, där fildelare får kontakt med varandra.
Nu slapp The Pirate Bay undan censuren. Men polisens agerande är ändå problematiskt. Om The Pirate Bay är i farozonen, hur är det med andra typer av portaler och sökmotorer?
Svaret är att ingen vet, förutom ett fåtal poliser på Rikspolisstyrelsen. Spärrlistan är sekretessbelagd och bygger på en frivillig överenskommelse med internetleverantörerna - vilket innebär att polisens beslut inte kan granskas i efterhand.
Enligt Anders Ahlqvist, biträdande chef på Rikspolisstyrelsens IT-brottssektion, går det oftast till på följande sätt när en sida blockeras: polisen får in ett tips om att en sajt innehåller barnpornografi. Polisen kontrollerar sedan tipset - och om det stämmer förs den aktuella sajten upp på spärrlistan. Att varna en sajt i förväg är inte aktuellt.
Många bloggare har jämfört The Pirate Bay med sökmotorn Google, som också kan användas för att leta upp barnpornografi på nätet. Men Ahlqvist ville inte gå med på den parallellen - han anser att The Pirate Bay och andra fildelningssajter som använder sig av bittorrent-tekniken är "mer aktiva" i att sprida olagligt material.
Med så luddiga motiveringar är det svårt att se hur rättsäkerheten kan garanteras. Det är ingen tvekan om att det i grunden finns ett gott syfte bakom spärrlistan: att förhindra spridningen av barnpornografi. Men samtidigt är det djupt problematiskt att polisen kan blockera ett stort antal sajter utan att ens behöva förklara vilka kriterier som styr urvalet.
Tyvärr är detta bara ett av många tecken på att blockeringsivern sprider sig: nu vill man komma åt sajter som verkar i lagens gråzon genom filter och censur.
Nyligen berättade EU:s rättskommissionär, Franco Frattini, att han vill spärra sajter som lär ut hur man gör bomber.
I Sverige har nöjesbranschen börjat sätta press på nätleverantörerna. Filmfolket, en lobbyorganisation för teve- och filmbranschen, skriver på sin hemsida att bredbandsbolagen borde "agera brottsförebyggande genom att exempelvis stänga tillgången till vissa sidor med mycket illegalt material".
Och en del politiker tycks vara inne på liknande tankegångar. I Computer Sweden i maj sade justitieminister Beatrice Ask att nätleverantörerna borde ta "ansvar för saker som är direkt skadliga och samhällsfarliga":
"Det är väl det minst skadliga, om operatörerna själva bestämmer vad man får och inte får göra."
Mats Johansson, moderaternas mediepolitiske talesman, är en annan anhängare av ökad censur. Han vill instifta en "internetombudsman" som kan uppmuntra till självsanering.
De svenska internetleverantörerna har hittills motsatt sig alla sådana krav. De ser sig själva som distributörer av information - precis som Posten - och vill inte blanda sig i trafikinnehållet.
Det är bara att hoppas att de håller fast vid den linjen. Ingen ledande politiker skulle få för sig att låta Posten öppna alla brev för att sortera ut olagligt innehåll. Men när det gäller internet anser vissa politiker uppenbarligen att censur är rätt väg att gå.
Mats Johansson säger att han vill ha "frivilliga aktioner" just för att "undvika politiska ingrepp". Men om han anser att internet är så kaotiskt att det måste regleras ytterligare är lagstiftningsvägen ändå att föredra.
Trots allt är det bättre att Mats Johanssons idéer prövas i en politisk process - som medborgarna har en rimlig chans att granska och påverka - än att nätleverantörerna på egen hand ska tolka vad som är brottsligt, skadligt eller samhällsfarligt.