Signerat

Rör inte min offerroll!

De två senaste Björn Nilsson-pristagarna, Expressens Nils Schwartz och DN-medarbetaren Lena Andersson, möttes för ett samtal. Ett ämne var debattklimatet. Lena Andersson konstaterade att numera råder idén att man bara kan förstå någonting som man själv har upplevt. Idéernas kraft har ersatts av erfarenhetens makt. (Expressen 17/2)

Att en människa har tänkt spelar alltså ingen roll längre. Det är vad hon känt som räknas. Inte sällan dras slutsatser långt bortom det egna jaget. En privat upplevelse får ibland skepnaden av en allmän sanning om hur det är att vara exempelvis kvinna eller mörk.

Ett exempel på detta är den omtalade separatistiska sajten Rummet ”där endast rasifierade personer får höras och publiceras”, som initiativtagarna själva skrev i ett debattinlägg i DN Kultur i går. Där kritiserar de en tidigare, i grunden positiv artikel om Rummet. Den formulering som fått blodet att svalla lyder: ”Sidan kommer att minska blindheten hos många vita antirasister, och hjälpa oss att se vilket osynliggörande vi dagligen bidrar till bara genom att oreflekterat leva med våra privilegier.”

Denna mening bygger på ett vi och dom-tänkande, invänder kvinnorna vars hela affärsidé bakom Rummet-sajten är just ett vi och ett dom. Graden av pigmentering är det som bestämmer individens rätt till en uppfattning. Även på sajten. Så här skriver en av kvinnorna: ”Jag är svart, men jag är mixed, lightskinned, yellabone, insert insert. Jag drabbas av afrofobi, men jag drabbas inte av lika allvarlig rasism som mina darkskinned systrar.”

Men vänta nu. Med vilken rätt kan en ”mixed” ha en åsikt om rasismen mot ”svarta” om inte ”vita” får ha någon åsikt om rasismen mot ”mixed” eller andra vars pigmentering går i något annat än vitt?

Man kan bilda föreningar och sajter av olika skäl. Rummet har stora likheter med ältarsajter för sjukskrivna. Precis som sjukskrivningsforum är rummets.se en hemsida där det primära syftet inte är att förstå och leta lösningar, utan att vältra sig i upplevda oförrätter. Varje solidaritetsyttring utifrån avvisas i termer av att ingen annan kan förstå rasismen fullt ut och att vita därför borde ”backa och hålla käften och på så sätt utöva praktisk antirasism och erbjuda någon annan att skriva”.