Maktbalansen i EU förändras av eurokrisen. Avgörande beslut fattas i slutna rum och unionens president Herman Van Rompuy håller sig i bakgrunden.
Kommer någon ihåg Herman Van Rompuy?
Han är EU:s president, eller permanent ordförande för Europeiska rådet som den formella titeln lyder, och utsågs för två år sedan.
I dag, torsdag, tar han emot Fredrik Reinfeldt och unionens övriga politiska ledare vid toppmötet i Bryssel, men under eurokrisen har det blivit plågsamt tydligt att det inte är Herman Van Rompuy som styr.
Redan när han fick jobbet för två år sedan framstod han som en blek figur. Sedan dess har den tystlåtne Herman Van Rompuy kallat till många toppmöten om krisen men hållit sig snällt i bakgrunden. Han uppträder mer som ordningsman än ledare.
Samtidigt har den institution som Van Rompuy leder fått mer att säga till om. Europeiska rådet, unionens toppmöten, är en av de stora vinnarna när maktbalansen i EU förändrats under senare år.
Kombinationen svag president plus starkare toppmöten har banat väg för de stora länderna som har fått allt större inflytande i EU. Den tendensen har förstärkts under den pågående krisen.
En del av förklaringen ligger i toppmötets konstruktion.
När Europeiska rådet inrättades 1974 var tanken att unionens stats- och regeringschefer skulle träffas under mer avslappnade former. Initiativet kom från Frankrikes dåvarande president Giscard d’Estaing som hoppades att de politiska ledarna skulle sitta framför brasan och diskutera viktiga politiska frågor. Han ville inte ha protokoll och andra jobbiga formaliteter, bara trevligt umgänge.
Redan på den tiden var de mindre länderna oroliga över att de stora och starka skulle dominera diskussionen under de intima träffarna. Och så har det blivit.
Eftersom EU:s toppmöten är slutna tillställningar är det visserligen omöjligt att veta exakt vad som händer bakom de stänga dörrarna. Men häromåret publicerade statsvetaren Jonas Tallberg en unik studie av EU:s allra hemligaste församling. I ”Bargaining power in the European Council” (Sieps 2007:1) skriver Tallberg att de politiska ledarnas personlighet spelar viss roll, liksom deras sakkunskap om en viss fråga. Men när förhandlingarna mellan 27 politiska ledare runt bordet sätter i gång på allvar är det styrkan som avgör.
I teorin har varje land en röst och rätt att lägga in sitt veto, men i praktiken är det de stora länderna som har mest att säga till om.
Kanske är det inte alls konstigt, utan bara vanlig gruppdynamik. Visst är det också nödvändigt att stats- och regeringscheferna i EU träffas.
Det problematiska är att Europeiska rådet har kapat åt sig alltmer politiskt utrymme. Makten har förskjutits från de öppnare beslutsorganen med tydligare röstregler till hemliga förhandlingar bakom lyckta dörrar. Och där är det inte ordförande Herman Van Rompuy som styr, utan de stora.
Därför ska inte Fredrik Reinfeldt skämmas för att höja rösten under torsdagens möte i Bryssel. Eurokrisen är förstås i första hand en angelägenhet för stater med gemensam valuta. Men den här gången har Van Rompuy inte ens fått skriva dagordningen själv, och om fördraget ska skrivas om berör det alla.
Under EU-nämndens möte i riksdagen på onsdagen framkom att Frankrike och Tyskland ska presentera ett färdigt och mer detaljerat förslag till fördragsändringar på torsdagens toppmöte.
Inte ens EU:s president hade tydligen fått läsa det förrän sent på onsdagseftermiddagen. Då skickades det fransk-tyska utkastet i ett brev (på franska) till Herman Van Rompuy, Fredrik Reinfeldt och de andra stats- och regeringscheferna i unionen.
Det är bedrövligt att Van Rompuy accepterar att bli så oförskämt behandlad. Både han och medlemsländernas politiska ledare måste kunna fundera över och diskutera fördragsändringar i förväg och inte tvingas ta ställning till dem vid sittande bord.
EU ska vara något annat än en klubb för de största i Europa.
Det finns förhoppningsvis ett liv för unionen också efter eurokrisen. Men då måste den som kallas president företräda hela unionen.