Signerat - Lisa Bjurwald.
Med stor sannolikhet kommer homo- eller bisexuella artister att uppträda på den glittrande Eurovisionscenen i kvällens stora tävlingsfinal. Israels transsexuella Dana International svepte hem segern 1998 och 2007 års schlagerdrottning Marija Serifovic har beskrivit sin segerballad som en lesbisk kampsång, för att bara nämna några tidigare exempel.
Men den färgsprakande, till synes toleranta tävlingen kunde inte skilja sig mer från hbt-rörelsens mörka vardag i värdstaden Moskva (och för den delen resten av Ryssland).
I Moskva tillåts inte Prideparader, men i dag ser en sådan ändå ut att arrangeras, trots att de som går i tåget riskerar sin personliga säkerhet. Vid tidigare demonstrationer för hbt-rättigheter har deltagarna misshandlats av högerextremister och nationalister utan att polisen ingripit. Ibland har polisen deltagit i misshandeln. Myndigheterna har underblåst hatet genom att hetsa mot HBT-personer och neka dem deras rättigheter, genom att exempelvis inte inkludera sexuell läggning i hatbrottslagstiftningen. I Ryssland avkriminaliserades homosexualitet så sent som 1993.
”Vi vet att den här tävlingen är väldigt populär bland gaycommunities och vi vill visa för omvärlden att rättigheterna för homosexuella gång på gång blir kränkta”, sade en representant för organisationen Gay Russia till P3 i veckan. Ryssland utnyttjar värdskapet för Eurovision Song Contest som reklamtillfälle. Men omvärlden har en viktig uppgift: att inte låta sig bländas av strålkastarna. De internationella tittarsiffrorna landar på flera hundra miljoner varje år. De aktivister som i stället vågar rikta rampljuset mot förtrycket, och mot det våld som i dag riskerar att inträffa på Moskvas gator, förtjänar den riktiga segerkransen.