Ju fler och mer precisa förordningar för säkerhetens skull, desto större risk att inspektionerna handlar om formalia. Ekot rapporterade på tisdagen om frälsarkransar som sjunker. Olle Rutgersson, professor i skeppsteknik vid Chalmers, är inte förvånad.
Forskning han gjort visar att rederierna först och främst kollar att utrustningen är godkänd enligt internationella föreskrifter, om grejerna verkligen funkar praktiskt testas sällan.
Det är något för våra politiker att tänka på när de ger synpunkter på det förslag till lag om brandvarnare i alla bostäder som en arbetsgrupp i försvarsdepartementet tagit fram. Kommer en lag verkligen att ge effekt?
Alla flerbostadshus som byggts sedan 1999 har enligt lag brandvarnare. Många kommuner har förordningar om att alla bostäder måste ha sådana apparater installerade. Nio av tio svenska hushåll har vid detta laget dessa rökdetektorer.
Men antalet döda i bränder har inte minskat på senare år. Tvärtom.
Sedan det minst hemska året, 2004 då 65 personer dog i bränder, har utvecklingen varit dyster. Än blir inte fullt så många offer som under tidigt 2000-tal, men det närmar sig. I fjol omkom 115 personor, till och med september i år har 82 dött.
I merparten av fallen har brandvarnare saknats, men i en ansenlig minoritet fanns de på plats – och en del fungerade. Annars är det ett stort problem, mojängerna sitter där men funkar inte. Batteriet kan ha gått ut, men prylen kan vara slut av ålder trots att det lyser grönt. När räddningstjänsten i centrala Malmö nyligen gjorde stickprovskontroll hade bara ett av tre hushåll fungerande brandvarnare.
Skulle en lag förändra detta förhållande på bred front? Sannolikt inte. Såvida man inte samtidigt inrättade en stor kontrollorganisation utrustad med bötesblock i handen. Och ändå skulle batterier och apparater lägga av. Samtidigt som människor invaggades i en falsk känsla av trygghet.