Är det någon som har noterat att Sverige just högtidlighåller ett 200-årsjubileum?
Skulle inte tro det. Trots tappra försök är det svenska ”firandet” av 1809, då vi förlorade Finland men vann en ny författning, ingen stor sak på den här sidan Bottenhavet.
I Finland är 1809 – av lätt insedda skäl, som utrikesministern skulle säga – betydligt mera levande. Sveriges förlust blev ju finnarnas vinst genom självständigheten från Ryssland drygt hundra år senare, och vi slapp den uppslitande frigörelseprocess som hade varit oundviklig när etnisk nationalism vaknade till liv i Europa.
En aspekt av skilsmässan 1809, efter 600 års gemenskap i samma rike, är att Finland har en nationell minoritet av svensktalande. Andelen med svenska som modersmål har minskat stadigt sedan 1700-talet, från kanske tjugo procent då till fem procent i dag.
Det storsvenska intresset för dessa finlandssvenskar är ganska blygsamt, vilket är synd i vissa avseenden men ett hälsotecken i andra. Man kan betänka konflikterna kring serbiska minoriteter utanför moderlandet på 1990-talet, eller kring etniska ryssar utanför moderlandet på 2000-talet.
Eftersom Norden tack vare sin speciella historia har ett avspänt förhållningssätt till minoritetsfrågorna, har vi kanske svårt att inse hur laddade de är på andra håll. I Moskva finns numera ett slags Putindoktrin om att försvara bröderna i förskingringen, tillämpad med dundrande eftertryck under sommarens krig i Georgien.
Först utrustade Ryssland invånarna i Sydossetien med ryska pass. När sedan Georgien agerade, på sitt klumpiga vis, fick Moskva precis den förevändning man sökte. Utbrytarrepublikerna erkändes av Ryssland. Alla som trodde att halvkvädna löften om Natomedlemskap var ett skydd för små stater, ja de fick sig en läxa.
Kriget i Georgien gjorde för den svenska försvarsfrågan vad tjugo års debatt inte kunnat göra. Sent om sider gick det upp för många att historien, tyvärr, inte tog slut med Berlinmurens fall.
Lägg därtill vinterns gaskrig, när Ryssland stängde kranarna så att deras kunder västerut fick frysa. Lägg till den globala finanskrisen, som på bara några månader har utplånat halva den ryska valutareserven efter desperata försök att rädda bankerna och rubeln, medan börsen i Moskva fallit 70 procent. Lägg till de ryska minoritetsfrågorna i Ukraina, Baltikum och på andra ställen.
Töväder i de internationella relationerna kan förändras över en natt. Att bygga upp ett försvar tar decennier.
I dagens läge är det bara alltför lätt att fantisera om hotfulla scenarier. Inte så att Ryssland skulle angripa Sverige rakt upp och ner, men man kan tänka sig många situationer där kriser och krig kryper nära Östersjöområdet, och där vårt läge kan bli problematiskt om vi varken har ett rejält försvar eller försvarsgarantier från någon stormakt.
Det nordiska samarbetsspåret är politiskt bekvämt men säkerhetspolitiskt otillräckligt. Med ett försvar i så dålig form som det svenska blir vårt land en konsument av säkerhet snarare än en producent. Att förankra sig österut, hos stater i ett ännu besvärligare geopolitiskt läge, löser inte det problemet.
På Världsekonomiskt forum i Davos råkade jag hamna bredvid flygtillverkaren Saabs vd Åke Svensson, precis då den ryske premiärministern talade. Vladimir Putin var barsk. När Michael Dell från datatillverkaren med samma namn föreslog att hans företag kunde bistå Ryssland på IT-området fick Putin ett utbrott:
”Vi är inte invalider, vet du. Ryssland har de bästa programmerarna i världen.”
Åke Svensson såg ganska nöjd ut. Att bo granne med stormakter som lider av sårad nationell stolthet ställer krav på att man kan försvara sig. Till exempel med Jas Gripen.
Ett starkt flygvapen är en del av försäkringspremien. Men tyvärr skapade Jasprojektet en permanent obalans i det svenska försvaret. Det är ett av de problem som måste tacklas i försvarspropositionen i mars, men som blir svårt att hantera inom den fixerade budgetramen på knappt 40 miljarder.
När regeringen snålade på anslagen 2007, med försvarsminister Mikael Odenbergs avgång som följd, argumenterade statsministern i kamerala termer. Eftersom det är överhettning kan vi inte stimulera ekonomin med ytterligare pengar på försvarsmateriel, menade Fredrik Reinfeldt.
Det var ett underligt resonemang redan då, men ett resonemang som ger en utväg om moderaterna vill rädda ansiktet i försvarsfrågan. Hotet om överhettning är historia, nu behövs tvärtom en underbalanserad budget.
Det försämrade säkerhetspolitiska läget motiverar ökad satsning på försvaret. Svälj stoltheten och tänk om, Reinfeldt och Tolgfors.