Alla gillar Norden, framhöll den tidigare norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg när han häromdagen diskuterade sin rapport ”Nordisk samarbeid om utenriks- og sikkerhetspolitikk” vid ett seminarium i Stockholm.
Det är i detaljerna det brister – när frågorna blir konkreta försvinner visionerna. Och säkerhetspolitik är ju ofta just konkret. Om Norden, för att ta ett exempel, vill ta sin del av ansvaret för luftövervakning över Island, vem ska då betala? För dyrt lär det bli.
Svårt lär det också bli att förverkliga Stoltenbergs alla idéer. Tidigare försök här i Norden har som bekant misslyckats. Så till exempel satte de olika säkerhetspolitiska val som länderna gjorde 1949 med alliansfrihet och Natomedlemskap definitiv punkt för ansträngningarna att skapa ett nordiskt försvarsförbund.
Något förbund är det inte fråga om i dag, men hinder finns likväl där. Stoltenberg tror inte ens själv att allt han föreslår kommer att genomföras, åtminstone inte på en gång. Han går i rapporten ungefär 25 procent längre än vad han tror att regeringarna är beredda att göra.
Men grundtankarna tycks alla gilla. Det finns en stark vilja i alla de nordiska länderna att arbeta i denna riktning, förklarade kabinettssekreterare Frank Belfrage vid seminariet och kallade rapporten genomarbetad och inspirerande.
Nu kan man väl i och för sig säga att kons-tigt vore annars, det var ju de nordiska utrikesministrarna som gav Stoltenberg uppdraget att skriva om fördjupat samarbete.
Och uppenbarligen finns i alla de fem huvudstäderna en insikt om att det krävs mer samarbete för att Norden inte ska hamna på efterkälken. Norden måste bry sig om Norden, menar Stoltenberg i grov sammanfattning. Annars är det ingen som gör det, och då kan vi ligga illa till.
Något militärt angrepp är den tidigare utrikesministern inte orolig för. Däremot ser han hur intresset för regionen minskar, hur främst USA är upptaget på annat håll. Och vakuum tenderar att fyllas.
Man kan därför säga att ökat nordiskt samarbete är nödvändigt, att det är en anpassning till verkligheten som måste ske.
Stoltenberg angav främst tre skäl. Utvidgningen av Nato och EU, som han ställer sig odelat positiv till, gör att behovet att ha någon att samarbeta med ökar, inte minst med tanke på att alla andra har det.
Den högteknologiska utvecklingen gör också att de nordiska länderna behöver hjälpas åt. Att framställa, eller för den delen bara köpa, avancerade vapensystem är i dag så dyrt att ett litet land inte klarar det på egen hand.
Slutligen har den geografiska verkligheten förändrats. Isen i Arktis smälter, något som gör att sjöfarten intensifieras, att fler länder visar intresse för området och att konfliktytorna ökar.
Mycket av det som står i rapporten får nog anses tämligen okontroversiellt, även om Stoltenberg själv tror att tankarna på gemensam utrikesrepresentation på vissa håll i världen kommer att stöta på ordentlig patrull.
Men nog finns här också minor i texten, åtminstone för alla som letar efter sådana. Stoltenberg vill se en nordisk solidaritetsförklaring, han vill att varje regering i förpliktigande ordalag klargör hur den kommer att agera om ett nordiskt land blir utsatt för ett angrepp eller otillbörliga påtryckningar. Han skriver om en ”formell, politisk säkerhetsgaranti”.
Nog påminner detta en hel del om den försvarsgaranti som Sverige skyr bara för att den står i Natos stadga. Men Stoltenbergs resonemang borde egenligen tas emot som självklarheter.
I utrikesdeklarationen konstaterades exempelvis att ”det råder bred enighet om att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land”. Regeringen förväntar sig även att ”dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”.
Teorin lär inte orsaka några större svårigheter, det är som vanligt praktiken som är problemet. Och den politiska fråga som blir hängande kvar är hur stor solidariteten mellan de nordiska länderna egentligen är när det verkligen gäller.