Det jäser i Sverige. Och det är inte hembränningen jag tänker på.
Senaste veckan har vi fått en rad exempel på hur den politiska fasaden krackelerar. Regeringen har tappat greppet om mursleven. Det är upplagt för maktskifte 2006.
Mest anmärkningsvärt var utredaren Jan Edlings avhopp, sedan LO censurerat hans rapport "Alla behövs" med undertiteln "Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb".
Edling konstaterade samma sak som
LO:s Hans Karlsson före honom, och som vi många gånger noterat på denna ledarsida: den verkliga arbetslösheten i Sverige är 20 procent.
Vi har fått ett fyrafemtedelssamhälle där själva arbetsmarknadspolitiken leder till utslagning. Om man räknar in långtidssjukskrivna och förtidspensionärer blir den sanna siffran för arbetslösheten i åldrarna 20 till 62 år 19,7 procent.
Om allt var som Jönköpings län, suckar Jan Edling. Med småländsk aktivitet i resten av riket skulle ytterligare 135 000 personer jobba och bidra till Sveriges tillväxt, medan statskassan skulle spara 71 miljarder.
Politiskt är Edlings avhopp ett oslagbart trumfkort för den borgerliga alliansen. I varje debatt fram till valet kan man peka på att socialdemokratin manipulerar arbetslöshetsstatistiken och tystar sanningssägare.
För övrigt är larmet inte särskilt uppseendeväckande. Bilden av hur en stor grupp människor har flyttats från kolumnen arbetslösa till kolumnen förtidspensionärer har varit känd länge. Det är LO:s och regeringens verklighetsflykt som sticker i ögonen.
Folk känner sig lurade. Om veckans ena påminnelse om regeringens valser kom från LO-borgen kom den andra från börsjätten Telia, som fem år efter delprivatiseringen erbjuder sig att köpa tillbaka var 25:e aktie till ett pris mellan dagsnoteringen och introduktionspriset.
Många aktiesparare som lockades av den mördande reklamen 2000 uppfattar erbjudandet som ett hån. Felet ligger inte i privatiseringstanken eller Telia, utan hos dåvarande näringsministern Björn Rosengren. Den svenska marknaden har svårt nog att få riskkapital ändå, utan att s-regeringen behövde bidra till känslan av att småspararen alltid förlorar.
Också i riksdagen blev det en svart vecka för regeringen. Konstitutionsutskottet kritiserade Thomas Östros för otydliga direktiv till statliga Vattenfall. Pinsamt, tyckte näringsministern om miljöpartiets agerande.
Som väljare kan man antingen instämma i KU-kritiken, alltså att Vattenfall inte vet om företaget ska nå miljömålen eller tjäna pengar åt staten, eller också kan man instämma i Östros svar; regeringens beroende av miljöpartiet är verkligen pinsamt.
Än allvarligare var KU:s prickningar av socialminister Berit Andnor och skolminister Ibrahim Baylan, den förstnämnda för Flicka-projektets statliga annonskampanj i strid med tryck- och yttrandefriheten, den senare för att ha stoppat en obekväm rapport från Skolverket.
Sammantaget får man intryck av en socialdemokrati som fallerar på alla de punkter där partiet haft ett övertag mot de borgerliga: jobben, handlingskraften, förmågan att regera.
I många avseenden påminner det om 1991, med en misslyckad regering, en samordnad opposition, småpartier som naggar i kanten och ett massivt övertag för det liberala blocket i opinionsmätningarna.
En annan parallell är 1994, fast med ombytta roller. Under våren och sommaren 1994 abdikerade regeringen Bildt och lät de offentliga utgifterna skena utan att vidta rejäla åtgärder. Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin framstod som landets räddning när de redan före valet kunde lägga fram ett paket med "skarpa besparingar".
I stället för att gotta sig åt positionen i vinnarhålet borde den borgerliga alliansen betänka sitt ansvar på samma sätt som socialdemokraterna gjorde 1994. Den här gången är det inte de offentliga finanserna som befinner sig i fritt fall, men väl den femtedel av svenska folket som centrifugerats ut från arbetsmarknaden.
Rent mänskligt är läget lika allvarligt som för tio år sedan, och i förlängningen väntar ekonomiska påfrestningar som inte står 1990-talets efter. Alltså måste alliansen redan nu förbereda sig, mentalt och politiskt, på det som väntar i september 2006.
En användbar handbok finns i den förre DN-chefredaktören Hans Bergströms doktorsavhandling "Rivstart, Från opposition till regering". Bergström listar sex punkter för en blivande regering att tänka på:
1/ Egna huvudfrågor. Det räcker inte med motioner, program och kampanj. Målen måste preciseras så att de kan omsättas i handling på en gång.
2/ Andras huvudfrågor. En borgerlig regering måste vara lika väl förberedd på socialdemokraternas traditionella områden som på sina egna.
3/ Annat än huvudfrågor. Regeringen har ett nationellt ansvar och måste även hantera sådant som ligger utanför det egna programmet.
4/ Den pågående processen. Utredningar, kommittéer och budgetar är långa processer. Regeringen måste veta var den vill lägga ner, påskynda eller ge ändrade direktiv.
5/ De stående spelen. Avtalsrörelser, kommun- och utrikespolitik är områden där regeringens åtgärder genast får direkt eller indirekt genomslag.
6/ Analys av situationen. Kriser och katastrofer måste hanteras först, vilket kräver flexibilitet.
Hur långt har alliansen kommit på denna checklista? För att det borgerliga alternativet ska övervinna väljarnas sista tvivel måste det vara samordnat, seriöst och extremt väl förberett.
Den här gången räcker det inte att vinna valet. Det gäller att vinna verkligheten.