Den som betvivlar könsmaktsordningen kan bara gå in på vilken ledarredaktion som helst och titta på vilken typ av brev de manliga skribenterna får och vilken typ de kvinnliga får. Tilltal, tonfall och grund för kritiken skiljer sig åt.
I det stora inflödet rör det sig för min del om få mejl, några procent bara i en för övrigt konstruktiv, ömsom kritisk, ömsom berömmande brevskörd. Men så var det alltså de andra.
Den verklige patriarken, ofta en äldre man med akademisk titel (som han förstås använder när han undertecknar brevet även om det är irrelevant för sammanhanget) är så förmer än lilla jag att han ofta skriver till chefredaktören och bara cc:ar sina förklenande omdömen till mig. Patriarken brukar då skriva att det är en tragedi att en sådan dum och okunnig varelse som jag bereds utrymme i tidningen. Han frågar om DN inte längre håller sig med något slags kvalitetskrav eftersom så undermåliga alster som mina publiceras. Sällan eller aldrig framförs kritik i sak. Han berättar alltså aldrig vad det är som är så dumt, okunnigt och undermåligt. Bara att jag är det.
Sedan har vi de som framför kritik men som alltid gör en koppling till min person. När jag till exempel skrev en text om tidig dagisstart kom ett brev från en man som skrev att min artikel ”luktade dåligt samvete lång väg”. (Lite kul eftersom ingen på mitt barns dagis börjat så sent som hon. Vi var hemma mer än ett extra år.)
En annan sak som slagit mig är att hur jag som tidigare kunde sägas vara för ung för att förstå helt plötsligt blivit för gammal. Vad hände med perioden däremellan – den när även en kvinna förtjänar att tas på allvar? Den tog liksom slut innan den börjat.
Kvinnliga skribenter, särskilt de som har mage att ha åsikter, tyck så finna sig att vara för unga, för gamla, för snygga, för fula, för dumma, för arroganta eller för självsäkra för att bevärdigas med en diskussion i sak.
Det jag inte begriper är när de män – som det nästan alltid är – som använder detta tilltal ska inse hur allt faller tillbaka på dem själv. Att breven säger mer om dem själva än om min text.
Undermålig, sa du. Den som sa´t han va´t.